Wednesday, June 29, 2011

En bra hjälte er en levande hjälte

“We don’t need another hero” – ”Vi behöver inte en ända hjälte” sa en gång en sang som framställde människans onödigas död, orsakad av krig. Extrapolering den tanke, allas hjälte, enskilda hjälte och den absolut, skakar sig av varje spår av fåfänga och i nutid det verkar som att ofta bär han oändliga korståg med sin svaghet.
För att ge en strikt definition av en enkel hjälte
, den "i tjänst" hjälte, som jag också fick chansen att hitta honom i varierande samlingar, sitt porträtt utsticker ur kraften för att motstå frestelsen att slå tillbaka när han är slog och håller samma vertikalitet (karaktär) som kännetecknar honom. I varje situation han alltid ler och vet bästa skämtar som han förtalar i de mest lägligt ögonblickar. Har en smittande skratt och är road av löjliga situationer. Erkänner ärligt och öppen andras kvaliteter och är den bästa och lojala förtrogne. Han är osjälviskt och hans första prioritet är att jämt tacka sina alla närmare. Tror endast på kraften av den goda och den sköna. Han är också en stående stridbar av dem två. Aldrig tar sig själv för allvarligt och ofta man fånga honom med glasögon på en näsans sid, sjunger och dansar tonlösa med en våt näsduk på huvudet i en förbränd sommardag, beskäftigt manövrering köttet på grillen. Han har många vänner till vars sin dörr står alltid öppen. T.o.m. kylskåps dörr. Han behåller sin optimism och gott humör i de mest stressande ögonblickar och det endast fysiska smärta som han har haft i sitt liv var när han vrickade sin fot skidåkning. Gärna hjälper en vän och då hittade de ett bra tillfälle för att fortsätta schackspelet. När har han möjligheten, matlagar med glädje och är skonsam med sin sambo, även om det är "sin tur" att diska. Han glömde antalet DVD ges som gåvor och inbjuder hela grannskapet till en kokt majs efter des samling. Oftast, efter festen många inte behåller i minne hans namn och kallade honom generiskt "den kille som har gjort oss skrattar med tårar." Han har en omfattande erfarenhet av folk och är ansedd som en äkta encyklopedi för sin kunskap. Är ärlig, moralisk och in en konversation undvikas inte någons ögna. Även på semester, är han första uppvaknar och vägrar inte någon glädje till sina egna. Har en magnetisk personlighet, är vän med alla och obehagliga situationer verkar alltid gäckar honom. Är Nissen till barna under alla Julaftons och den som alltid säger "…..du, jag skall ringer tillbaks" eftersom han har ett mycket generös telefonabonnemang. Är medveten om sitt värde och anses att han hade tur för att kunna delar något goda med de andra.
Samtidig, följande människa utveckling och den oroväckande grad av moraliskt förfall, drar vi slutsatser att de hjältar mallad i pastell färg som hade vi i vår fantasi, har abdikerat från sina uppgifter. Ännu mer. Om Gud är standarden för att följa hjältens stereotyp, varför är det onda närvarande i våra liv mer än någonsin. I sin bok "Själens Makt", varnar Carl Gustav Jung om att fulhets utsikt orsaker fulhet i själen: ”Det är ostridigt att den andra ondska omedelbart utvecklar din egen ondska, för att ondskan vaknar det samma i egen själ".
Jag tror att dagens värld behöver en idealism för att uppväcka samvetet hos sina djupa kontakter med Universum, den övre Andevärlden, den som ledar öden av synligt och osynligt verkligheten. För ofta tittar vi bara horisontellt och inte lyfter blicken mot himlen! Materialismen har ignorerat andliga livet, har slängt - enligt Alexis Carrel - Fransk läkare och biolog, som i 1912 fick han Nobelpriset i fysiologi och medicin - en "gardin" mellan materiella och andliga fenomen, mellan det synliga och osynliga, mellan människa och Gud. Eftersom, och är det känt, allt som sker i våra tankar kommer från vår själ, så därför måste vi ta hand om själen, om vi vill vara friska i kroppen. Vi alla tillhör till samhället vi lever i, men vi tänker och fungerar annorlunda, varje person enligt naturliga impulser av sin själ och då naturligtvis att det finns människor vars någon orättvisning vaknar i deras själar missnöje, uppror, vara benägna för att välja ett moraliskt eller omoraliskt beteende. Deras ego är inte helt överens med något eller någon och börja hatar eftersom är hjärtans fart, en kraftlig fart som kan vara lika kraftlig som farten av kärleken.
I samband med Genesis, vad hade Människan representerat före Universum och sin Skapare när klumpigt och ödmjukt tog sitt först steg på Månen? I 1969, Neil Armstrong och besättningen på rymdfärjan Apollo11 har skapat föregåendet av utåt i rymden, betraktas som en mänsklighetens pionjär av utrymme eran. Portalen Rymdturismen.se innehåller ett intressant uppslagsverk av många intressanta expeditioner i utrymmer.
Placerad i ett atypiskt område, där hjälten som Fred Tate's karaktär beskrivs i filmen regisserad av Jodie Foster - "Little Man Tate", brytas alla de klassiska mönstren av pansar - kläddas hjälte. Vart kunde vi sätta karaktären av en geni-hjälte som utvecklade ett magsår vid 6 års ålder på grund av sin oro vid mänsklighetens problem?
Nadia Comaneci har orsakat en unik situation i historien av världens gymnastik, när på Montreal-OS i 1977, sin utför anses som perfekt och noterade med 1:00, eftersom displayen var inte programmerat för en prestation av 10:00 varumärket.
Visst välkända hjältar av den berömda serien regisserad av George Lucas är Luke Skywalker, Prinsessa Leia Organa och Han Solo. Trotts allt lilla Jedi och sin filosofi dominerar film teman. I sin artikel "Tänk som en Jedi... använd RBT (Resultat Baserat Tänkande)", gör Magnus Hjerpe en intressant exponering om hur kan användas jedistiska filosofi för att uppnå performans.
Avslutningsvis, äkta hjältar eller litteraturs tillhöriga, anländer från tidigare, nuvarande och framtida, de är ”krävs” kallas av mänskligheten för att demonstrerar, att förvåna och särskilt för ATT TRO på seg själva och sina gärningar. Så frågar jag retoriskt, om Jesus skulle hade levd i dag, vem av oss kunde vara den 12 apostlarna som hade följt Honom?
Av Carmen Nymoen

Saturday, June 25, 2011

Juloratoriet - Göran Tunström

”Det finns ögonblick som aldrig upphör”



Romanen "Juloratoriet" är en framgångsrik litterärt verk av historien om Värmland i första hand. Handlingen som startar kring trettio tal, återspelas under flera decennier och följer öden av tre generationer. Författaren lyckas så väl att komma in varje karaktärs psykologi, att läsaren är frestad att tro att han har framför sig författarens självbiografi. Göran Tunströms ”Juloratoriet” är inspirerad av den stora Johann Sebastiens Bach operas namn. Sysslan är som paradox, en anledning av en dröm samt av ett drama. Det är en bok som begäras läsarens uppmärksamhet därför sin dialekt som används i dialogen, men som kompenserar mycket genom substans och innehållet.
Första kapitlet börjar symboliskt med Victor Udde, den sista ättlingen av Nordenssons dynasti. Han återkom i sin hemstad Sunne som dirigent av kyrkans kör. Sen handlingens plan flyttas tillbaka i tiden, nämligen i ”en juni i början på trettitalet” där Nordenssons familjedrama börjar med en fruktansvärd olycka i vilken de förlorade sin mamma och hustrun, Solveig Nordensson. Bevittna av sin mors våldsamt död som var ihjältrampad av korna, är Sidner Nordensson uppskärrad och lidande under en lång period. ”…det finns ögonblick som aldrig upphör”, sa Sidner hänvisning katastrofalt episoden. Lämnad utan stöd av sin hustru, finner sig far Aron tvingad att lämna livet på land och vald att arbeta som spritföreståndare för Patron Björk i hans Hotell i Sunne. Fadern, uppfattar vi senare, kommer aldrig överstiga chocken av förlorar sin hustru. En hustru med amerikanska ursprung, mycket begåvad och som genom sin olycka hade orsakat en förlust inte bara för sin familj utan för all kyrkans lilla samhäll där hon skulle stödja berömda Juloratoriet konsert, för som alla förbereder sig för tio år. Ännu fast förankrat i minnet av sin mor, upprörde Sidner sin lärare – Magister Stålberg – genom bisarra sammansättningar av sina uppsatser, som förråder 12-årig pojkens kraftfulla trauma. Lyckligtvis, samtidigt möter han Splendid, pojken som Sidner etablerar en lång och solid vänskap. Tack vare honom är Sidner hjälpt till att upptäcka vissa sidor av verkligheten och att vidga sin bekantskapskrets. Bland dessa, sin berömd far Kanonkung (Alfons Nilsson), Fanny Udde som ägde en manufakturaffär och umgås med berömda författare Selma Lagerlöf och lika känd upptäcktsresande och författare Sven Hedin. Förutom de två, romanen nämndes inte minst berömda, målaren Marc Chagall och skådespelaren Fridolf Rhudin.


Det är en bok som framställer de av mest varierande och spännande känslomässiga mänsklighetens sidor. Således träffas vi äkta vänskap (Sidner si Splendid), fullbordan av en mäktlig kärlek (Aron och Solveig), oformella kärlek (Fanny och Sidner), den barnliga kärleken (Splendid och Eva-Lisa). För mig är dock än minnesvärda karaktärerna inspirerades av Tessa Schneideman och Torin Brink.
Förhållandet mellan Aron Nordensson och Tessa Schneideman hade en början och ett slut både oväntat och förbryllande. I försöken att hittar nya intressen så att övervinna depressionen orsakad av sitt tillstånd, deltar Aron i Sunne amatörsändare sällskap i vart fanns redan medlemmar som sin svåger Sleipner Brink och Splendids far, Alfons Nilsson (Kanonkungen).
Alltså, etablerade de kontakt med Nya Zeeland följt av ett brev från samma land skickad av en viss Robert Schneideman. Genom sin systers Tessa hjälp att skriva, anmälande han sina "DX vänner" från Sverige, att på grund av sin arms olycksfallen och gårdens arbetad, är han tvungen att överge amatörsändare sällskap. Trots allt, fortsättar Aron och Tessa korresponderar, även om Roberts fastställda strikta regler fick Tessa att dölja saken. Vidare, under följande två år, upprättade de en romantisk förbindelse genom brev som fördjupas med tiden. Vid ett tillfälle, händelser bråttom i Arons liv på grund av problem orsakas av arbetes förlust och förestående utbrott av det andra världskriget. Så bestämde han att träffa Tessa personligen och planerar sin resa till Nya Zeeland. Han hinner aldrig uppnå sitt mål, därför att under resan han genomgick en stark depression på fartyg och kasta sig i havet. I den motsatta änden, förlorar Tessa hennes sinne på grund av chock och sen återvinner, i sluten av kriget, när Sidner träffade henne efter långa sökningar.

Torin Brink, Solveigs bror och Sinders morbror har skissat en rörande bild. Född i Amerika och bodde där en del som barn, emigrerade han med sin mor och två andra bröder i Sverige, där de tog ett arv av sin far, ett hus och en äppelodling. Provning en ovanlig intelligens genom att skaffa ett flygare patent vid endast 18 år, anses Torin som familjens missanpassade geni. Trots det, samt han nådde manligheten och önskar att vinna meningsfullt erkännande, accepterar han Carinas Zetteberg bedrägeri och betalar på det sätt ”barnets far” status som kommer att födas men som i själva verket var inte hans. Fortsatt hoppas i Carinas återkommelse och djupt fångade i tanken av rollen som pappa, ses ofta Torin som övervägs i timmar vid fönstret där bodde "sin son, Gary". Torins berättelse nåddes många personligheters hjärta som han sedan frågar dem på samma sätt som han pratar om Gary, att låta honom en autograf i sin Gästboken:”…Your pronunciation is very good. Be my guest! Om du ville skriva här…ditt namn”, sa han till sjungerska Härliga Birgitta, efter hon sang ”My heart belongs to Daddy”. Ivrigt önskande att träffas i person sin son och prata åt honom om sina drömmar att flyga tillsammans i Amerika bestämde Torin agerar. Han gör det på ett bedrägligt sätt och sin naivitet kostar honom friheten den här gången, han blev gripande för frihetsberövande. Under processen, får han en ny slåss som skadad ännu mer honom moraliskt: Carina avslöjar verkliga identiteten av Garys far och orsakerna bakom bedrägeri. Torin Brink's karaktär återkom sen i full kraft och avslutas romanen med det vackert idé som föreslog, att han och Härliga Barta nådde sanning kärleken.
En mödosamt arbetande roman, som anses av många kritiker att vara mest framgångsrika Tunströms verk.

”Ingenting går så snabbt över som en Smekning. Men liksom en doft, en ton, är en Smekning det enda minne man kan ta med sig av livet in i döden, därför att kärlekens smekningar äro ren uppmärksamhet.”



Av Carmen Nymoen






Wednesday, June 22, 2011

Friday, June 17, 2011

Masdjävlar - Blickens beredskap


Filmens första bild upptäcker en ung kvinnas ensamma liv och sin intimitet när hon knappt ståt upp och sen letar henne under dusch där hon verkar att samtidigt, litar, svävar eller tvingar sig att överleva den obehagligt morgonstund. Vi följer henne för ett kort ögonblick i sin bil där hennes telefonsamtal låter oss begripa att hon är på väg till Dalarna, hos sina föräldrar där hon och sin familj kommer att fira sin far. Register förändras och så är vi i Dalarna där Mia, filmens huvudperson, träffar sina föräldrar i köket under sin mammas rusningars beredningar. Strax efter, kommer en av de andra två familjens döttrar, Eivor med sin flicka, Ida. Som en betydlig detalj av personskildring, Eivor är klädd i röd färg och framstå som en självförtroende kvinna och familjens chef i kontrast med Mia som hon förmanar att är klädd i svart som på en ”begravning”. Till slut, hennes kommentar kommer att förvandlas till en mörk föraning. Eivor som sagt, betraktas som en aktiv härförare, djupt involverad i övervakningen av familjens medlemmars liv. Hon anses vid det tillfälle fullkomligt ansvarfull för födelsedags kalaset och håller ändlösa telefonsamtal, bland annat med sin och Mias äldre syster, Gunilla som också bor ensam och som häromdagen återkom från en semester i Bali, USA. Kort resan till att handla och hämtar Gunilla från tågstation, gör att Mia anträffar gamla, kära bekantar, särskild Barbro och sin son, Jan-Olov. Under tiden, gör sitt utseende, Ingvar, föräldrarnas granne som i film spelar en relativt sekundär roll men som framöver bevis, hjälpar betydligt filmens konfliktupptrappning.
Samt med överlämnelse av sin generösa presentkort, fick Mia veta att mamman och pappan bestämt att hon ska ärva en del av familjens jord. Trots att hon hade en tydligt nära förhållande med sina systrar, de kan inte helt dölja sina avundsjukningar. I smyg, bryter Eivor i gråt och så småningom avslöjar karaktärerna sina osynliga svagheter. Alltså, Mias spy, förklaras som en graviditet, Gunilla bekämpar i smidigt med en kraftig depression orsakad av sin skilsmässa, och under festen har Eivor en mild hjärtattack följt av en överdriven ilska vid igen, sin avundsjukning på Mias uppskattning. Mot slutet av festen, har spriten tagit över rimligheten och gamla Ingvar ger upp psykiskt och erkänner att Kerstin, hans fru vill lämna honom. I sitt mentala sammanbrott han skar ned kommuners julgran. Besviken av Mias likgiltighet och misslyckade, försöker Jan-Olav begå självmord uppmanad av en hysteriskt Ingvar. De är avbryta av Barbro som i medvetet av sin son gest, åtföljer också i allmänt förbannad krets lopp och i en högst rasande stund kastar en uppsjö av anklagelser mot sin man som dog av själv mord. Oroande av skandalen, Mia, Gunilla och Eivor förstod vad som hade hänt och givetvis anpassade i deras tur sina redovisningar. Men i mitten av sitt fullkomliga uttal får Eivor en hjärtattack och dör.

Filmens scenario återspelas piggt och roligt i början och mitten, fast i en oväntad upplösning lämnas åskådaren ett meditativt tankeställe över karaktärernas känslomässiga innehål. För att om vi analyserar djupare filmens budskap det är kanske tydligt att ibland ödet väljer att hämna de minst bortskämda fast mest nöja med sina lyckligas ”tunn skivan” och behåller sina optimistiska förhoppningar för en helhet.
Av Carmen Nymoen

Tuesday, June 14, 2011

J.R.R. Tolkien and the secondary world


The one who perfectly reproduce the Father Christmas figure, J.R.R. Tolkien fascinates the audience within his unique personality not only as an artist nor as a highly placed name in the universal culture, but most essentially as a man who actually lived as he wrote and his writings emerged the fundamental of his own living. Every once in a while, with some sharp periodicity, the universal literature unlocks once more it’s gigantically universe of fantasy and caress our spirit with masterpiece works such as “The Lord of the Rings”, a trilogy saga written by one of the most, all-times valuable fiction writers, J.R.R. Tolkning. Considered by most philologists, as one of the outstanding figures who stood for decades in the top lead of literature’s modernism trend, university professor John Ronald Reuel Tolkien (1892-1973), has being dedicating his entirely life by exploring the unreal world and transcend it with his unique master control of artistic languages into a fantastic, perfectly fitted reality of the human kind. The beginning starts for J.R.R. Tolkien1 on January the 3rd 1892 in South Africa, the country where he was born and lived for a short time until his mother returned to England, with John and his younger brother Hilary, for visiting. During this time, his father, left to his job back in Africa, passed away. The family decided to settle back in England and up to that moment, little Tolkien’s journey into the surreal world of words and languages, has began. From his mother he took the basic in Latin and French being able to write and read by an early age. His first years of studies were spent at King Edward's School, Birmingham. On November 1904 when John was only twelve, their mother, Mabel, passed away. As she converted herself on Catholicism, the boys were remaining in Father’s Francis Morgan good care under their educational time at St. Phillips Catholic School. Some years after, J.R.R. Tolkien met Edith Bratt, the one who later become his wife and the mother of their four children, John, Michael, Chris and Priscilla Mary. Things were moved on progressively for the student Tolkien and therefore, Oxford University offered him the opportunity to attend. Unfortunately for the young couple John and Edith, their relationship had to be set on hold for couple of years until they reunited and legalized it. Shortly after, in 1914, the War World I started and JRR Tolkien joined the army a year after, giving his studies at Oxford, a proper ending. Once returned from the battle field, Lieutenant Tolkien restored his connections with the academically environment and has been accepted to work for Oxford English Dictionary. Later on, his particular appealing for special languages helped him not only achieve a considerably upper professional position as a Rawlinson and Bosworth Professor of Anglo-Saxon but also to issue a significant amount of specialty works such as A Middle English Vocabulary and Sir Gawaian and the Green Knight. Thanks to their success, Tolkien proceeds in writing. The Hobbit and the first two volumes of The Lord of the Rings4 are the result of an extremely inspirational time of the author, early thirty’s. As European’s political course turned its orientations to the extreme right and ultra-nationalism grew in intensity, the War World II ignites. Due to his reputation for major contributions in words constructing and decipher, JRR Tolkien’s served Great Britain as a code breaking in the cryptographically department of the Foreign Office. In 1959, JRR Tolkien decided to step aside and retire. As his fame and success increased, he soon realizes that he should resign earlier. Both, his life and his entirely career as a philologist have been widely debated. In 1992, thanks to a very fortunate collaboration with the author’s family, editors and art critiques, BBC produced an extremely comprehensive documentary , “The History of Middle-Earth by Christopher Tolkien”, having as a major subject Tolkien’s life and his work philosophy. I tried to reproduce significant parts of the interviews which is offers a very pertinent analysis and qualified overviews of J.R.R. Tolkien’s works manifest. "- I think that I would say that the appeal, the attraction lays in my father's extraordinary power of compelling literally belief in an unreal world, what he called, a secondary world. That is a world that exists only in the mind. It cannot be seen, cannot be found, it is exist only in the mind. And many people who discovered, perhaps many people for the first time in their lives who discovered that this is a very delightful thing. And this world they enter proves to be an extraordinary, interesting place, with a long imagine past. In these world, strange beings, beautiful, noble, terrifying, hideous, strange places, strange events uncounted. But in this world of his devising when you enter, they are true. Their existence cannot be doubted so long that you're in that world because they are caught with the laws that govern.” – Christopher Tolkien, literature Executive2, first part " - I think the ultimate secret of J.R.R. Tolkien's continuing public appeal is some of a mystery even to him and I would say it was quality of imagination. He was able to imagine and to make real things which nobody ever thought about before; the kind of think I mean is for instance: ants. Nobody has talked about ants before (...), they are not part of the tradition, he just made them up! But once he made them up, everybody understood them, everybody can recognize them. Another, even more of it example, is HOBBIT."Hobbit" doesn't even sound like a proper English word but it isn't, he made it up! And he made the whole conception of behind it and yet once he invent it that everybody understood it and many people actually imitated it." Professor Tom Shippey - Leeds University2, first part As the author himself declare in an interview took by Dennis Gueroulti in1964, he visualized the Middle – earth as the world we live in, yet not on a different era, as the editor assumed but on a different stage of the imagination. Having said that, released in about same time when Tolkien was born, Herbert George Wells (1866 – 1946) was to be called a similar time traveler as Tolkien seemed to be. The modernist H.G. Wells, issue in 1898, The War of the Worlds3 novel which creates at the time of reading the same comments and reactions as The Lord of the Rings trilogy, decades later. But what its strikes immediately about these two, as the lecture ends, is the narrative’s quintessence. Even though, H.G. Wells placed the action somewhere in the future and not in the old time’s suspended era as Tolkien did, the plots have tremendously much in common. Imperialism would be one of the first themes. If one (H. G. Wells) has build up his theories as an alarming signal of what was about to happened or was under its developing process, the other one (J.R.R. Tolkien) creates a whole perspective based on the consequences of peoples obey to evil and unnatural. “- In his "his secondary world", which he worked on all his life, he developed into this extraordinary vastness solidity and coherence, which is, I suppose, unique. And this secondary world, which is usually referred to as mistakenly but entirely understandably as middle-earth, this comprehensive secondary world, inevitably it’s his world. He....it's content will be, his content....it will contain his grief’s, his hopes, his experience, his concept of beauty, his concept of good and evil. It will not be an ideal world, he wasn't interested in utopias....far from it, but it will to, inevitable I think, be an archaic world in some aspects...its archaism shows itself it worked in the relatively small space that the man-maid takes in it in relation to the world we inhabit now and for him, the man-maid, was the great problem, he once said to me:"You know, it isn't the NOT-Man like the weather, no man even at the bad level, it's the man-maid which is so ultimately don't need supportable. So his secondary world contains an extraordinary small - relatively speaking to our world of math - of a man-maid. And its very well known, its often said, he disliked the modern world, and who’s absolutely true - but what I would like to say is that it was absolutely inevitable that he’s surely, its bring from exactly the same source, as his desire for fantasy.” 2, first part Many conclusions were drawn that The Lord of the Rings, written during the most devastating world’s wars, it is an allegory of them. Some even speculated that the Ring symbolized the atomic bomb5or as Sauron and Saruman are neither more nor less than Hitler or Stalin. Tolkien though, declines both associations and to me, makes perfectly sense. For the first, it is a very well known thing his commitment to his religious confession and so the Ring might rather be seen as a Coin, for instance; a powerful, yet extremely dangerous tool in a wrong possession. As the second comparing, well, I guess the author’s political convictions were neither right or left orientated as he was an active supporter of the philosophy of anarchism 6 ideology . “- In the modern world - the word modern is the word who must be emphasized - he loved the world and he was in no considerable sense of misinterpret - the modern world meant for him essentially, THE MACHINE. And once again, this was a word that he tend it....he tried to enlarge, so the way he speaks to the Machine and he more than once, expressly said, that it was one of the underline themes for him in The Lord of the Rings was, THE MACHINE! But we should think of something rather more than what were the Machine naturally suggested was trains, medical cars, airplanes’. He used it very compendiously.....to me almost you might say, an alternative solution to the development of the inanity inherent powers and talents of the human beans, the Machine means for him - meant for him - the....THE WRONG solution! The attempt to…actualize our desires…like our desire to fly. It meant coercion, domination...for him, the great enemy: coercion of other minds and other wills. This is tyranny! But he also saw the characteristic activity of the modern world....is the coercion, the tyranny’s reformation of the Earth, our place. That is really why he hates the Machine.... of course; it is perfectly true, he hate the internal combusting engine for perfectly, good practically reason....I mean, noise, congestion, destructions of cities and....many people greatly agree with him now...(and Tolkien distaste extended to modern, labor-saving machinery) “…he actually mentioned this, in a letter that I thinks it was quickly that he wrote to me when I was in South Africa and he spoke of "the tragedy and despair of all machinery labor.....unlike art, which is contempt to create a new secondary world in the mind, it attempts to actualized desire and so to create power in its world and that cannot really be done with any real satisfaction....labor-saving machinery only creates endless and worse labor. In in-addition to this fundamental disability of a creature, is added before: "which makes advises not only fail of that desire, but turned to new and horrible evil! And so we come inevitably from Dadulos and Echoers, to the giant bomber.” And of course in his secondary world, the Machine is - as he would say - mythologized....in the mythological mode, because he is dealing, entirely, in representation of his perception of the primary world in the secondary world form… well if you like, the Middle Earth. And, I think, it is undoubtedly true that in this very large sense of the word "Machine"....the supreme Machine, in the mythological terms, is the Ring! Is the one Ring! This of course, makes him extraordinary because maybe if you would feel like saying "Yes, but surely, the Ring is the most Magic think of all!” To which he would say, "The Magic is very closed to the Machine!" Magic is coercion, is the coercion of the world! The attempt by operators to transform the world! And ended, the Elves, as he again said and saying on the same largely drawing on what of himself did and put it to my way…the Elves represent, obviously they represent in the sense of aspect, they must do, of the…the Human! They represent an aspect of the Man-kind but raised in a certain direction, to a higher power.....with powers that meant actually possess.....and the ultimate aim of the Elves, is art and not power! Whereas Man have taking the solution of...of Power, representing by Machine....the Ring is the ultimate Machine, because it was made for coercion! Made by Sauron to coerce! And that is why the only solution to the problem of the Ring, as the why they driven their sword, was...its distraction! And if the Ring were not destroyed, it wouldn't in the long run matter with the Sauron got in himself. As he said once,”Gandalf, if he had the Ring, will be far worse than Sauron, because he would be righteous and self-righteous and all though coerce the world for its own good and that was one of my father's greatest hears....was the coercion for good ends. He wasn't an unreasonable man, he wasn't an eccentric, he wasn't absurd and of course he recognized that one must live in a world to an extend as it is..... So he had a telephone, he even had a tape recorder when they were quite new fangled. But as a vision of how the world could be, the Machinery of telecommunications just as much as the airliner....no, they were not what he wanted in the world. (Aspects of the primary world did Tolkien value enough to bring them into his secondary one) I think that the answer to that lies in the intensity of his love for the PRIMARY, fundamental simplicities of a....not necessarily of the natural world, but of the materials of the natural world, as used by Man - using tools and not machines. Say in Food: bread, cheese and wine. The materials of craftsmanship: stone, wood and so on. But also that was his extraordinarily intense feeling and amazing ability to visualized landscapes. Although in fact he traveled, as people traveled now very, very little it seems that a little went very long way and he had a great...a great range of taste. Many people went naturally...I think rightly associate him....well, of course, with trees, which perhaps been in a certain sense exaggerated...as I’m sort of thinking about trees, but trees are part of a much larger.... or, when is says “it's in a Shire“ because he so often said he’s a Hobbit like”2, second part J.R.R. Tolkien was not only a master of the words and a fantasy father; he visualized everything which was about to come, although I have seriously doubts that he would be pleasantly surprised to find out today, how right he was. Of course, the wars played a major part in Tolkien’s life especially on its intellectual level and as his son said, the whole conception of the middle-earth is grounded on the author’s personal repressions. However, not only once he openly expresses his disapproval to doctrines as Nazi Party or Communism revolution1. His mainly concern though, was his secondary world which he end up identify with. Through his fantastical characters and actions, Tolkien not only that he created a half-real story but he also sort off, unconsciously, “hided” inside its chapters, answers to many issues we might face today. As, written back then, the book meant to be read only the day we speaking. Tolkien primary passion – “A passion of mine, "ab inizio", was for myth and for fairy story. And above all, for heroic legend on the brick of fairy tale and history of which there is far too little in the world accessible to me, for my appetite. I m not learned in the matter of myth and fairy story, however. For in such things, I have always been seeking material, things of a certain tone and air and not simple knowledge. Also, and here I hope I shall not sound absurd, I was from early days grieved by the poverty of my own beloved country. It had no stories of its own, bound up with its tongue and soil, not of the quality that I sort and found as an ingredient, in legends of other lands. That was Greek, Celtic, Romance, Germanic, Scandinavian and Finish, which greatly affected me. But nothing English, save in power of chapbook staff. Of course, there was indeed all the affable world but powerful as it is; it is imperfectly naturalized, associated with the soil of Britain, but not with English! That's not the place that I felt to be missing.”2, third part Professor Tom Shippey from Leeds University pointed extremely wisely what it seemed to occur within English traditional chain of stories. For once, there were historical notes, such as defeat from 1066. Bach then, England lost the battle in front of the Normans. Then Industrial revolution comes along, much sooner than in the other countries and took away the people - mostly juvenile – interest from the tales. To me, the one who perfectly reproduce the Father Christmas figure, J.R.R. Tolkien fascinates the audience within his unique personality not only as an artist nor as a highly placed name in the universal culture, but most essentially as a man who actually lived as he wrote and his writings emerged the fundamental of his own living. Carmen Nymoen

Thursday, June 9, 2011

Life in the underworld - industrial revolution

January 1889. In a morning with couple of minus degrees under, Chief Inspector Donald Swanson and myself, The Times magazines criminological journalist, has just arrived at Silvertown railway station and we both have our agendas full of names and places from the East End district which we must go through to investigate two murderers which were committed one month right after the other. The district, in which the crimes have been committed, reveals extreme poverty, sub-standard houses, homelessness, drunkenness and endemic prostitution. One of the first victims lived in the heart of the rookery in Spitalfields so we must start it from there.
According to the preliminarily data which Scotland Yard provide us, Annie Chapman was born Eliza Ann Smith. She was the daughter of George Smith of the 2nd Regiment Life Guards and Ruth Chapman. Her parents married nearly six months after her birth, on 22 February 1842, in Paddington. Smith was a soldier at the time of marriage and later became a domestic servant. On the 1 of May 1869, she married her maternal relative John Chapman, a coachman, at the All Saints Church in the Knightsbridge district of London. For some years the couple lived at addresses in West London, and they had three children: Emily Ruth, Annie Georgina and John Alfred Chapman. Mrs. Elizabeth Long, a close acquaintance of Annie Chapman and the last person who saw her alive is welcoming us warmly: “Please, take a seat gentleman and have a Garibaldi; they are fresh baked.” She is proving a remarkable memory and an organized mind when she started: “In 1881 the family moved to Windsor, Berkshire, where Annie’s husband, John, took a job as coachman to a farm bailiff. But young John had been born disabled, while their firstborn, Emily Ruth, died of meningitis shortly after at the age of 12. Soon afterward, both of them took to heavy drinking unfortunately and separated in 1884. By the time of her death, young John was said to be in the care of a charitable school and the surviving daughter Annie Georgina, just a young lady back then, traveling with a circus in the French Third Republic.” She interrupting her thoughts by asking us if we maybe might like a cup of tea than she resumes “Annie was very civil and industrious when sober but I have often seen her worse for drink. In the week before her death she was feeling ill after being bruised in a fight with Eliza Cooper, a fellow resident in Crossingham's lodging house at 35 Dorset Street. The two were rivals for the affections of a local hawker called Harry, but Eliza claimed the fight was over a borrowed bar of soap that Annie had not returned.”
According to the lodging house Deputy, Tim Donovan, and the watchman, John Evans, Annie Chapman eventually moved to Whitechapel, where in 1886 she was living with a man who made wire sieves; because of this she was often known as Annie "Sievey" or "Siffey". After she and her husband separated, she had received an allowance of 10 shillings a week from him, but at the end of 1886 the payments stopped abruptly. On inquiring why they had stopped, she found her husband had died of alcohol-related causes. The sieve-maker left her soon after, possibly due to the cessation of her income. By 1888, Annie Chapman was living in common lodging houses in Whitechapel, occasionally in the company of Edward "the Pensioner" Stanley, a bricklayer's labourer. She earned some income from crochet work, making antimacassars and selling flowers, supplemented by casual prostitution.
Before we left, Mrs. Elizabeth Long testified that she had seen Annie talking to a man at about 5:30 a.m. just beyond the back yard of 29 Hanbury Street, Spitalfields. Mrs. Long described him as “over forty, a little taller than Annie, of dark complexion, and of foreign, "shabby-genteel" appearance. He was wearing a deer-stalker hat and dark overcoat.” If correct in her identification of Annie Chapman, it is likely that Mrs. Long was the last person to see Mrs. Chapman alive besides her murderer.

While moving on with our investigation, our next stop is made at the Salvation Army where we meet our interviewer for the second person murdered. Mary Jane Kelly also known as "Marie Jeanette" Kelly, "Fair Emma", "Ginger" and "Black Mary", Mary Kelly's origins are obscure and undocumented, and much of it is possibly embellished. According to Joseph Barnett, the man she had most recently lived with, Kelly had told him she was born in Limerick, Ireland—although whether it was the county or the city is not known—around 1863, and her family moved to Wales when she was young. Barnett reported that Kelly had told him her father was named John Kelly and that he worked in an iron works in either Caernarfonshire or Carmarthenshire. Barnett recalled Kelly mentioning having seven brothers and at least one sister. Both Barnett and a former roommate named Mrs. Carthy claimed that Kelly came from a family of "well to do people". Mrs. Carthy described Kelly being "an excellent scholar and an artist of no mean degree"—despite this, Barnett told that she often asked him to read the newspaper reports of the murders to her, suggesting that she was illiterate.

The Metropolitan’s Police had again been receptive and supplied the following information: “Around 1879, Kelly was reportedly married to a coal miner named Davies, who was killed two or three years later in a mine explosion. She claimed to have stayed for eight months in an infirmary in Cardiff, before moving in with a cousin. It is at this point that she is considered to have begun her career as a prostitute. There are no contemporary records of her presence in Cardiff. Kelly apparently left Cardiff for London in 1884 and found work in a brothel in the more affluent West End of London. Reportedly, she was invited by a client to France but quickly returned, disliking her life there. Kelly, who liked to affect the French name "Marie Jeanette", could have made up the story of her early life as there is no corroborating documentary evidence, but there is no evidence to the contrary either.”

By some, Kelly had been known as "Fair Emma", although it is not known whether this applied to her hair color, her skin color, her beauty, or whatever other qualities that she had. When drunk, Kelly would be heard singing Irish songs; in this state, “she would often become quarrelsome and even abusive to those around her, which earned her the nickname "Dark Mary." McCarthy said "she was a very quiet woman when sober but noisy when in drink." Barnett first met Kelly in April 1887. They agreed to live together on their second meeting the following day. In early 1888 they both moved into 13 Miller's Court, a furnished single room at the back of 26 Dorset Street, Spitalfields. It was a single twelve-foot square room, with a bed, three tables and a chair. Kelly's door key was lost, so she bolted and unbolted the door from outside by putting a hand through a broken window beside the door. A German neighbor, Julia Venturney, claimed Kelly had broken the window when drunk. Barnett worked as a fish porter at Billingsgate Fish Market, but when he fell out of regular employment and tried to earn money as a market porter, Kelly turned to prostitution again.

Fellow Miller's Court resident and prostitute, Mary Ann Cox, who described herself as "a widow and unfortunate", declare seeing Kelly returning home drunk in the company of a stout ginger-haired man wearing a bowler hat and carrying a can of beer at about 11:45 p.m. Cox and Kelly wished each other goodnight. Kelly went into her room with the man and then started singing the song "A Violet I Plucked from Mother's Grave When a Boy." She was still singing when Cox went out at midnight, and when she returned an hour later at 1:00. Elizabeth Prater had the room above Kelly's and when she went to bed at 1:30, the singing had stopped.
As our working day came to the end, we save our questions for tomorrow for the prospects we have left at the Workhouse.

By Carmen Nymoen
Special thanks to the UK Metropolitan Police


Tuesday, June 7, 2011

Brevet


”Innan allt försvinner.... Innan allt är över…...Hör jag från en bakgård….”, sänds på radio just i den stund och vindrutetorkarna gick i samma takt som refrängen. Ljusreklam klädde mörkret utan månsken i olika färger och asfalten, blankare än någonsin, reflekterade skyndande paraplyer. Gatubelysningen alternerade med skuggor över brevet som reste på bilens högra plats. Tankarna bildade ändlösa köer vid nutidsgata, men de spreds genast av trafikljus eller av någon kopplings nervösa ljud. Med all uppståndelse kring sig, var den sin dags favorittid när man paradoxalt, lyckades lugna sig. Det som hade hänt under dagen var sammanfattat och ibland som just den kvällen, öppnade sinnens lådor med episoder som fortfarande fanns på gång. Vid en stund, avbröt telefonen intimiteten och samtalet började på enstavigt sätt: “Ja!?...hej! juste…nej, vi hann inte idag…..ja, de vet…precis…..ja….tack, det samma, hej!” Regnen hade minskat i flöden men det gjorde inte sina tankar. ”… kamrater har frågat mig varför jag är glad idag. Vad skulle jag svara dem? Att jag älskar och att det känns som min djupaste erfarenhet?”, ”… försöker står upp....du måste!”, ”…terapin genom skrivning har räddat många sjuka själar”,” en av teoris grundvalarna modern psykoanalys är begreppet av ångest”, ”… alltså han skrev till henne från fängelse och deras berättelse var sänds på tv:n”, ”…en armé av psykologer, akademiker och ärade läkare har misslyckats och jag måste bevisa motsatsen”, ”… om alla spelade samma regler som i schack"

Bilen vände till höger på en gränd flankerad av kastanjer och starkt upplyst på den tiden. Den byggnad där bilen hade parkerat framför var klädd i murgröna och strålande på grund av regnet som samtidigt ökade effekten av en trädgård växt på höjden. I den vidöppna dörren förväntade ett brett leende åtföljt av varm choklad, obligatoriskt bortskämd av den stunden. I bakgrunden presenterade en röst kvällsnyheter och känslan av hemkomst installerades omedelbart.

De var ofta överraskade av egna identiska gester som de gjorde samtidigt, meningar startade av en och fortsatte av den andra....de hade en fullkomlig insikt av varandra. Fastän de kom från olika världar, såg de livet genom samma perspektiv, hade grundligt studerat samma känslor och kommunicerade ofta genom ögonen. Ibland, var de djupt tystnande och svartsjukan orsakad av sina innersta inne stunder, störande tillfälligt kärleksförbindelsens harmoni. Båda hade klarat samma prov som tack vare deras förhållande var starkt konsoliderad. De älskade varandra intensivt, nästan översinnligt, och ständigt letat i varandras ögon bevisas fysiska attraktionen mellan dem två. Fast aldrig uttryckande muntlig sina förväntningar, var deras känslomässiga behov nära stöda och förmoda. Var för den andra idealiska samtalspartner och deras humör synkroniseras perfekt. De hade gemensamma intressen och inspirerade varandra när de var professionellt förvirrade. Ofta sparade de sin tid när de lyssnade på musik omgivna av doftljus och inbäddade i samma läsning. Allt detta i ett kramande, delande, bubbligt bad.

Blicken utforskade utsikten från marken medan en framstående röst gjorde följande meddelande:”Mina damer och herrar vi har börjat vår första nedstigning i Förälskelsen område. Vi håller på tio mil från flygplatsen och bör röra oss i 12 minuter. Vädret i Förälskelsens område redovisas som soligt, med maximal sikt, och vindart från söder vid två mil per timme. Vid den här tiden kommer vi att sätta på säkerhetsbältet skylt och ber dig återvända till era platser och säkerställa att dina säkerhetsbälten sitter fast tills vi står parkerade på ett säkert sätt vid grinden. Det har varit vårt nöje att ha er med oss på H.Å.P.P. idag och vi hoppas att du är tillbaka hos oss snart.” Smilade kumpan till en påhittad samtalspartner, drog ett djupt andetag och vek brevet i sitt kuvert.

Av Carmen Nymoen

Monday, June 6, 2011

A page from my Diary in the Age of the Renaissance


June, 1597, Islington

Churches clock struck half to midnight and it seems that tallow candles burning indulges me to gather my thoughts and my floating in the epics most delightful manner.
This almost passing day has being extremely thoroughly arranged in the most successfully matter, I might say. Lastly, I am relieved and entrusted that nothing can occur at the beginning of the Dame School. The student’s books arrived already last week with the diligence from London and the parchment papers first necessary, I have bought today. The children will use last fall’s quill pens and ink wells. It is not entirely sure, but I have been told today at Mr. Brettville’s blacksmith that his oldest son Philbert, will attend the class, as well. I am nothing but the most exited to teach children as Dominic, Torphin, Maulore, Fremin, Russel, Norma, Jeromia and the twins Dorcas and Dinah. Besides our ordinary lecture and calligraphy class I am most impatient to instill in the children the endearment for art dancing such as minuet, allemande, courante, and sarabande. Considered to enforce in the children craftsmen’s handiness, shall spinning, weaving and soap makings class, stimulate their sense of merchandise. In between all these educationall strongholds, I shall be able to accompany Mr. and Mrs. Glanville as well as recently couple Middleton, to the Swan Theater to see the most recent play, The Isle of Dogs, written by Thomas Nashe and Ben Jonson. As I understood from the ladies reviews at the last assembly at Mrs. Loucelles, it is expected to be an extremely controversial satire about the Queens Courtiers. Hopefully, Sir Thomas and Ben Jonson shall not have the faith of poor Mr. Marlow, God rest his soul. Such an atrocious murder over such an extraordinary gifted, young talent. It was such a bless, shortly after his death to applaud his last achievement, The Troublesome Reign and Lamentable Death of Edward the Second, King of England, with the Tragically Fall of Proud Mortimer, performed by Sir Henry Herbert’s troupe of actors Earl of Pembroke’s Men. Nobility’s class or knights, land owners or paupers, to all of these, His Majesty Theatret is giving a royal feast. And a spouse, I might enclose. For as long as I shall live, I will always remember Sir William Shakespeare’s Love’s Labour’s Lost and Chamberlain's Men masterly representation, who’s performance brought me and my beloved one Damian to our introducing. As equally treasured kept in my heart shall remain Sir Edmund Spencer’s memorable Tears of the muses for its precious sense and delightful rhyme:
Through knowledge we behold the worlds creation,
How in his cradle first he fostred was:
And iudge of Natures cunning operation,
How things she formed of a formlesse mas:
By knowledge wee doo learne our selues to knowe,
And what to man, and what to God wee owe.

From hence wee mount aloft vnto the skie,
And looke into the Christall firmament,
There we behold the heauens great Hierarchie,
The Starres pure light, the Spheres swift mouement,
The Spirites and Intelligences fayre,

And Angels waighting on th' Almighties chayre.
And there with humble minde and high insight,
Th'eternall Makers maiestie wee viewe,
His loue, his truth, his glorie, and his might,
And mercie more than mortall men can vew.
O soueraigne Lord, ô soueraigne happinesse
To see thee, and thy mercie measurelesse:

Such happiness haue they, that do embrace
The precepts of my heauenlie discipline;
But shame and sorrow and accursed case
Haue they, that scorne the schoole of arts diuine,
And banish me, which do professe the skill
To make men heauenly wise, through humbled will.

By Carmen Nymoen