regular people in regular meals:)

”Cecilia öppnar dörren och ser honom stå därute. Det är så osannolikt, under hela hennes vuxna liv har det aldrig hänt tidigare att han besökt henne, men nu står han här, med ett så vilset och förvirrat uttryck i ansiktet att hon inte kommer sig för att säga hej.


- Har du rymt?

- Rymt? Så fan heller. Vem skulle jag ha rymt från? Men jag måste få vila upp mig ett par dar, förstår du. Det är något du måste hjälpa mig med.

Hon låter honom komma in. Han har åldrats, blivit minst tio år äldre sedan, hur länge är det nu, fyra år? De senast sågs, när pojken fyllde ett och fortfarande föreföll normal, stillsam med stora, vackra ögon som tycktes se rätt igenom en, och hon var en idiot som trodde att hon hade sin familj som i en liten ask, att de skulle hålla ihop till tidens ände och hon skulle vakna ibland och ligga och hetsa upp sig med olika tankar och slutligen vända sig om och smeka sin man, visa sig kelen och het så att han piggnade till och tog emot henne, och sedan gå upp och läsa tidningen i fred medan han sov vidare och pojken sov vidare, och känna att alltsammans i alla fall funkade på något sätt, de skrek inte till varandra som grannarna nedanför dem, han kom hem till middag flera gånger i veckan och lyssnade snällt till alla hennes problem och om pojken inte var grinig kunde han intressera sig för honom också. Men det kunde han inte sen. Först sa han nej, det är inget som är fel, med iskall röst, en röst som inte tålde några motsägelser. Sedan gick den upp i falsett och blev hysterisk. Och sedan? Hon minns inte riktigt. Det var som om någonting försvann ut ur honom. Han kom hem som vanligt. Han åt och han lyssnade på henne. Det var något med ögonen. I en vecka gick han omkring och stirrade konstigt på henne och pojken, och så en kväll sa han plötsligt att han måste iväg med jobbet till Oslo några dar, utan ytterligare förklaring. När hon efter en veckas tid utan minsta livstecken ringde till hans arbete fick hon svaret att han sagt upp sig med omedelbar verkan för en tio dar sedan, utan att lämna vidare besked. Några dar senare upptäckte hon när hon kom hem att han varit där och dammsugit lägenheten på allt som han uppenbarligen ansåg var hans. Det var slutet på den sagan.

Och hon hade aldrig velat att det skulle sluta så, knappt ens fantiserat om det. De hade gett varandra mycket. De hade skrattat mycket tillsammans. Och far hade tyckt att han var trevlig.

Hon hittar honom i soffan framför TV:n. Han har stängt av Pinocchiovideon, utan att pojken reagerat på annat sätt än genom att gå därifrån och ut i köket. Eller så hade han tröttnat på att titta och så hade far då snabbt passat på att trycka på TV-knappen. Hon ser precis det sista av pojkens fot försvinna, som uppslukad av köksdraperiet, och rusar efter honom.

Spaghettivattnet stormkokar och det flyter omkring vatten på spisen. Pojken står framför kylskåpet och gör små bestämda rörelser med pekfingret i riktning mot frysfacket.

- Nej, inte nu, vi ska alldeles strax äta!

(…) Hon är nära att tappa kontrollen. Hur nära den här gången? TV:n dånar därinne. Har han fått problem med fjärrkontrollen, men om han inte hittar volymknappen så varför ropar han då inte på henne? Hon kommer på knepet att ge pojken spaghettiburken. Kom, så ska du få kasta i spaghettin i vattnet! Hon stänger kylskåpsdörren, drar fram en stol till spisen och hjälper honom upp. Försiktigt nu, det är jättevarmt, oj vad varmt det är, såja, lite sänder. Sen blir hon otålig och tar ifrån honom burken och kastar i resten, kommer att tänka på far, hon får ta symboliskt så räcker det väl, inte glömma köpa nytt paket i morgon.

Så tar hon pojken i handen, snabbt innan han kommer att tänka på glass igen, och går ut med honom till Edvin som sitter med fjärrkontrollen i hand och zappar mellan kanalerna, uppenbarligen helt oberörd av ljudet som är så högt att rösterna knastrar. Vad ska grannarna säga? Har hans hörsel hunnit bli så pass mycket sämre under de här åren? Hon rycker åt sig fjärrkontrollen som hon är van att göra. Upptäcker sedan vad hon gjort och skäms.

- Jag ska hjälpa dig, så att det inte blir så högt.

- Äh, de pratar så sluddrigt på TV numera så man hör inte vad de säger.

- Men då kan du väl titta på något program som är textat i stället.

- Ja, men jag hittade inget.

- Det kommer nog snart.

- Ja, vi får hoppas det. För resten, varför har du inte kabel TV? Det är ju hopplöst med bara de här svenska kanalerna. Och telefonsvarare har du inte heller så jag kunde inte lämna något meddelande. Det var ju en faslig tur att du var hemma i alla fall, nu när jag åkt hela vägen från Linköping.

- Men varför skrev du inte till mig i god tid? Tänk om jag varit bortrest, då hade du stått här alldeles ensam och kall och inte kommit in.

Nej, att skriva hade inte hjälpt. För det var i morse som han kom på att han inte stod ut längre med att sitta ensam där i lägenheten. Han mår allt sämre där, tycker han. Det är något fel på lägenheten. Radon i väggarna, mögel, felblandad cement, hur ska man veta. Det är i alla fall hög tid att han genomgår en ordentlig hälsokontroll. Så får han se sen. Om han bara får vila upp sig här några dar, så kanske hon kan följa med honom till sjukhuset sen.

- För du vet hur jag är med sjukan.

- Visst, jag ska hjälpa dig. Jag ringer och beställer tid i morgon.

- Han har vuxit, pojken. Har han inte blivit lite mera närvarande också?

- Tycker du? Vad glad jag blir i så fall.

- Jo, men det är en väldig skillnad faktiskt. Jämfört med den där videon du skickade.

Hon går in i köket. Spaghettivattnet har slutat koka. Hon har glömt att sätta äggklockan. Hon har ingen köttfärssås. Men vad spelar det för roll. Livet har sina ljusa stunder. Det får bli att hacka en lök och fräsa upp den med lite krossade tomater, nähä, inte det heller. Men kanske en annan dag, inte hänga läpp för en sån liten sak nu. Hon sätter upp värmen på högsta, plockar fram en mögelprickig lök och grovhackar den, häller olja och en klick smör i en stekpanna, dukar fram tre tallrikar, lägger fram bestick, kniv och gaffel åt sig själv, sked åt pojken, sked åt, nej var kom den skeden ifrån, hon börjar om.

Och därute sitter de båda tysta som möss framför en TV som formligen brölar ut de lokala nyheterna.

Hon river lite ost också och lägger i en kaffekopp, rör runt i lökhacket, försöker få upp ett spaghettistrå med träsleven, försöker få upp ett spaghettistrå med träsleven, försöker en gång till, böjer sig fram med munnen men då smiter strået iväg struntar i provsmakandet och häller ner grytans innehåll i silen.

- Nu är det mat!

De kommer genast.

- Ja, det är inte a la carte precis, jag har inte handlat, men i morgon, då ska det bli något extra.

Hon lägger upp en jätteportion till pojken och sprutar ut ett jämnt lager ketchup över anrättningen, fram och tillbaka som när hon trycker ut kaviar ur tuben på morgnarna, snabbt så att den långa ketchupormen inte blir så tjock som den brukar. Far ser lite besviken ut.

- Hade jag vetat att du skulle komma så hade jag förstås handlat på vägen.

- Äh, det här går väl bra. Men vi kanske kan köpa lite ris och lite potatis i morgon, vad tror du om det? För du vet, jag har lite svårt att få i mig spaghettin. Det är mycket enklare med ris och potatis. Och så är det gott också.

Tur att det finns fyra plattor på spisen, med tanke på att pojken konsekvent ratar ris liksom all sorts potatis utom pommes frites och chips.

- Du ska väl ingenstans i kväll hoppas jag?

- Nej, vart skulle jag kunna ta vägen, nu när jag är ensam med pojken.

- Ja just det, just det var så sant, du är ensam nu. Men du……

Han börjar äta. Pojken har redan ätit upp allting på sin tallrik och vill ha mer. Hon vet inte hur han bär sig åt. Slukar han maten bra? Hon måste lära honom att tugga ordentligt så att kroppen hinner tillgodogöra sig alla vitaminerna. Själv har hon inte hunnit börja äta ens. Hon tar lökhacket, strör över lite riven ost, lägger upp en handfull spaghetti bredvid och ger resten åt pojken.

- Du ska inte låta honom äta så där mycket.

- Nej, jag vet.

När hon ligger i sängen med pojken störs hon fortfarande av ljudet från TV:n, trots att hon stängt dörren och stoppat bomull i öronen. Ibland blir det tyst, i nästa sekund högt igen, sedan tyst, han sitter där och byter kanal hela tiden, förstås. Hon släcker sänglampan och lägger sig med ryggen mot pojken. Ännu en dag avklarad. Vilken ska morgondagens lyckliga tanke bli? Den får hon kanske tänka här hemma, kanske redan i sängen när hon vaknar, för att ge dagen den goda start hon behöver. Vilket förutsätter att hon får sova nu. Kroppen är tung. Ögonen värker, som om de svullnat upp och inte riktigt får plats längre. Det susar i huvudet på henne.

Då kommer de små händerna trevande över hennes axel. Hon kan känna varje fingertopp. Torra och mjuka nuddar de vid hennes hud. Lite hårdare nu, hon känner hela handen, den ena först, sedan den andra. Och så plötsligt trycker de till med en väldig kraft, för att få henne att vända sig om igen. Och hon gör det. Hon vänder sig om. Han trevar med händerna över hennes armar och bröst, griper tag i nattlinnet och trycker sig mot henne, som en liten älskare. Hon sjunger de sju sångerna för honom, samma sånger som hon alltid har sjungit, i början för att de var de enda hon kunde, sedan alltmer som en besvärjelse. Hör han dem tillräckligt ofta så kanske han lär sig orden och melodierna och börjar sjunga dem själv. Efter att ha hört dem tretusen gånger. Efter att ha hört dem trettiotusen gånger? På just den punkten tänker hon i alla fall inte ge sig. (…)”

Vandrarna – Jan Henrik Swahn