Lustarnas Herre, Theodor Kallifatides

Antikens Aten - 404 år f.Kr., runt kriget mellan Sparta och Aten. Huvudämnet i boken är kärlekshistorien mellan Timandra, en begåvad hetär och Alkibiades, en berömd härförare av atenska flottan.
Varje kapitel innehåller debatt av idéer sett genom ett klokt perspektiv av de stora tänkarna från den tiden och framåt. En bok som erbjuder förmånen till att deltar Sokrates, Platon och Pythagore filosofi och skrevad ur perspektivet av en författare som tycks ha varit samtida med dem alla. I dåtiden, filosofiska begrepp var på gång och flesta samhällsklasser var aktivt involverade i filosofiska fenomen och tankeprocesser. På ett sätt, är förklaringen i Timandras förmåga för reflektion, särskilt inspirerad av sin omgivning som består av filosofer och sofister. Dessutom, Timandras föddförstånd gör att tonårings flicka uppfattas begreppet av demagogi i Perikles tal (atensk statsman). Senare, sin högre utbildning som hon fick av de mest berömde lärare, hjälper henne att förstår mekanismer som ledde sin mamma för att välja det yrke, ur ett rationellt perspektiv: ”Tiden hade ingen användning för hennes förstånd, så hon utnyttjade sitt förstånd när hon använde sin kropp.(…) Hennes frihet bestod inte i vad hon kunde göra, utan i vad de andra INTE kunde göra med henne.”
Boken är en samling av tankar över de viktigaste händelserna i livet av de två älskande, med ständigt hänvisar till vart de två fanns: "det enkla huset i Frygien". Lysande anpassad dem sammanhangar i vilka karaktärerna finns, med sina egna reflektioner kring begreppen kärlek, liv och självkännedom, ger oss författaren en generös tankeställare efter varje kapitel. Således, är kärlek beskrivs av Sokrates som DEN ENDA DYGD VARS FÖREMÅL VAR SYNLIGT. Alla de andra dygderna som godhet, tapperhet, rådighet, förnuft hade osynliga föremål. Hans personliga förtroende är att: ”Jag är kär i det som ger oss den största, mest varaktiga, lugnaste och lyckligaste kärleken: FÖRNUFTET. Istället, Timandra påstår att: ”Förälskelsen kan göra oss större än vi är”, i samhang med obegränsad tolerans och är fast övertyga att hon ”kunde leva utan HEDER och utan FRIHET men inte utan kärlek.” Som svar ger Alkibiades en lika maskulin som pragmatisk form av att: ”Kärleken är vad man har, förälskelsen är vad man får.”

I ständig jakt efter bekräftelse, får Timandra hjälp av Sokrates som hade hon varnat om att ”INGEN KUNSKAP ÄR HÖGRE ÄN KUNSKAPEN OM SIG SJÄLV”. Trotts rådet, vidare i boken uppfattar hon att ”KÄNN DIG SJÄLV” VAR ETT OMÖJLIGT RÅD, LIKA OMÖJLIGT SOM ”KÄNN INTE DIG SJÄLV” (Ingen är full ständigt omedveten, ingen blir någonsin fullständigt medveten.)

Mänskliga tillståndet ses också ur ett mycket brett perspektiv. Genom placering av en dyktig sofist, lyckades Kallifatides framställer om att: ”SKRATTET ÄR DET ENDA SOM SKILJER MÄNNISKAN FRÅN DJUREN.” På samma inspirerande sätt kommer Timandras tänka: ”Men det finns något annat som skiljer människan från djuren. Människan kan låtsas.”(Människan är hänvisad till sin verklighet). Följas idé tråden, avslöjar författaren mänskliga hierarkin ur Pythagoréerna perspektiv: DEN LÄGSTA KATEGORIN VAR DE MÄNNISKOR SOM KÖPTE & SÅLDE; ÖVER DEM STOD DE SOM TÄVLADE OM MAKTEN OCH BERÖMMELSEN, och allra HÖGST STOD DE SOM NÖJDE SIG MED ATT BETRAKTA DE ANDRAS GÖRANDEN OCH LÅTANDEN. (Midas, ”själen är odödlig”) Besegrad av sin egen livsstil, påpekar Alkibiades helt enkelt: ”Livet är inget problem, Timandra. Problemet är att leva riktig.”

Till slut, Theodor Kallifatides övertygad mig: vad är egentligen VERKLIGHETEN? Finns lika många svar som människor? Finns någonstans en plats vart alla frågor upphöras? Är det möjligt att skyddar mot olyckan genom avstånd från lyckan? Alltså, ”Lustarnas herre”, en bok som rekommenderas genom sitt kraftligt filosofiska argument och författarens talang att kunna ords vackra språk.
Av Carmen Nymoen