Om Moa Martisons ”Hemligheten” tycks lämpligt sagt att det skulle ha vart en jätte framgångsrikt TV serien spelad i fyra huvudsakliga episoder:
ille ha arbete, hon ville kunna försörja sina barn, och ha en snäll man, som inte söp.”Avslutning av boken ändar alltså som faktiskt börjar. Under överinseende av en konflikt som försäkrar genom sin lösning förintning av orättvisa och upprättar av grundläggande mänskliga rättigheter.
Av Carmen Nymoen
* I serien om Betty har tidigare utkommit “Den osynlige älskaren”, ” Klockor vid siden vägen”
Junisolen strålar genom öppna fönster i Tallbo. (…) Betty gnolar på en vals, drar en nystruken bomullsklänning över huvudet, ögnar förstulet i den dimmiga spegeln med hemgjord träram, skymtar bara nästippen. (…) Det var skinande rent överallt. Dörrarna från köket till de två kamrarna stod öppna. Blommor lyste på dragkistan i farfars kammare och på den gamla byrån i Fredriks och Bettys rum. På köksbordet låg en vit handuk, med en av Betty broderad bård av korsstygn. Och på bordet ett lerkrus med ordet ”Rigabalsam” på en gammal otydlig etikett, som Betty inte nänts tvätta bort. Riga påminde om skolan och historieläxan och den tid, då hon ännu inte hört talas om Tallbo. (…) Svärfaderns hyresgäst, Ström, Maja från byn med sitt barnbarn, Samuel, är bjudna på kaffe. Maja som inte kunde skriva, knappast läsa tryckt, ville ha ett brev skrivet, och Betty hade fått lust att ställa till lite festligt. Klockorna i morellträden klingade då och då för en mild vind. De fem hönsen gick i frihet ute och kacklade. Maja hade slagit fram, att Betty skulle skaffa dem en tupp, men Betty hade snäst av med, att hon inte hade råd att röta säd i en tupp – hönsen värpte ändå. ”Men du kan inte lägga kycklingar och du måste ha fler höns! Fem hönor är inget att gå och passa på”, hade Maja protesterat. ”Jag kan köpa ägg av Maja, som har tupp, om jag vill lägga kycklingar,” sa Betty, som inte ens visste hur det gick till att ”lägga kycklingar”. ”Hönsen vill inte ligga på äggen om det inte finns en tupp”, sa Maja i bestämd ton. Betty hade inte trott på hennes agrarvisdom. Maja hade nog aldrig ens försökt att lägga kycklinghöna utan att det fanns tupp i hönsgården. (…) Bengt-Axel, den minste, sov i en bädd med spets på överlakanet. Betty ville helt förkrossa Maja och Ström med elegans. Dessutom kunde symaskinsagenten komma när som helst och skriva kontrakt med Betty, bäst att vara beredd. Han hade ordat något om, att Fredrik, som hon var gift med, också skulle ha sitt namn på kontraktet. Men Betty tänkte inte diskutera med Fredrik om nån symaskin, för det skulle bara bli bråk. Ingen i byn hade symaskin, men Betty tänkte förtjäna på sömnad. Var det riktigt fint inne och Betty kunde bjuda agenten på mat och kaffe så skulle han nog f
örstå, att hennes eget namn räckte och att hon skulle greja avbetalningarna. Dessutom var Fredrik oanträffbar. (…) Man och svåger hade hon inte sett till på veckor, men hon hade satt dem på plats, då de sist var hemma. ”Läppar friska, rodna, viska”, sjunger hon och tar ett par valssteg. Två år sen hon dansat bland ungdom, efter musik. Hon tystnar. Två långa mansfigurer kastar skuggor, två profiler skymtar på fönstret mot norr. Det bullrar i den fallfärdiga förstugan, de pratar högljutt, slänger upp den tunga klumpiga dörren på vid gavel, så att det blir korsdrag inne. Kruset från Riga med gullvivor är nära att välta. Betty vitnar av rädsla, och besvikelse, hopplöshet sköljer över henne. Man och svåger kommer fulla, mitt på vardagen i junisolens sken över gökrop och blom. Hon som trott de var miltals borta. De trasslar till mattorna, sätter spår på det vitskurade, kvistiga golvet – de hade tydligen gått tvärs genom kärr och moras. De hälsar inte. Kränger av ryggsäckarna, slänger slokhattarna på vedlåren, sätter sig vid bordet, är brunbrända av försommarsolen, ser vilda ut.
-Det var fan så fint du dukat mitt i veckan, tänker du ha kafferep? Har du namnsdag? Fredrik är kitslig i tonen. Han tar upp en liter brännvin ur ryggsäcken och ställer den på bordet.
-Ta fram glas, här ska inte du bestämma farten längre! ryter han. Svågern Frits tiger, ser begrundande på Betty, som tar Magnus i handen och tigande går in i kammaren utan att ta fram glas och innan männen hunnit hälsa på pojken. Hon sätter sig, försöker bli lugn.
-Kommer fulla hem mitt i veckan, ställer upp en brännvinsliter på bordet. (…)
-Var i helvete är korkskruven? hördes från köket (…) ”Rackelhane”, viskade hon, ville storgråta, vile gå ut och schasa undan den fåniga orren, som spelade mitt på dagen för han var en rackelhane (…)
- Vi har ingen korkskruv, han lever fan därute. Det är inte jag som skaffat brännvin. (…)
- Slå upp kaffe och ta rätt på en korkskruv! domderar Fredrik.
- Ni får vänta till Maja och Ström kommer. Jag har bjudit dem på kaffe, nåra rackelhanar har jag inte dukat för!
- Betty! Frits låter vagt varnande i tonen. – Ställ inte till med något, du vet hur Fredrik är.
- Jag vet hur du är också. Jag är inte rädd för er, rackelhanar! Hon var förtjust åt att kunna ge dem ett så dräpande namn. Men hon hade inte en aning om vad rackelhane egentligen betydde. (…) Hon gick källstigen ned, med pojken vid hand, ställde sig lite på avstånd och betraktade hästen, gick närmare. ”Måtte vara nån gammal hästräfsa de tagit pinnarna av eller nån gammal omgjord såningsmaskin”, mumlade hon, tog pojken med och gick in till Ström och förklarade, att det kommit en avdankad greve till stugan, åkande på en nedskrotad hästräfsa.- Det är en sulky, Betty. De används till travtävlingar. Är han avdankad, som Betty säjer, så har han blitt det på travet eller på hästarna. Vad vill han?
- Säjer han ska bygga och vill ha kararna till hjälp. Men har han inga pengar så kan han väl inte bygga? Det var handelsfrun som sa att han var utfattig. Snälla Ström, gå emot Maja, hon är nog på väg hit, och säj åt henne att komma en annan da’, för vi har främmande och Fredrik är hemma och de är fulla. Maja vet ju hur dom är då. Jo då, det skulle Ström göra.
- Och Betty ska gå in och vara värdinna nu! Greven dricker nog gärna en kopp kaffe. Bäst att ta det lugnt, det är ont om arbete. Han kanske har ärvt – grevar ärver ofta.
- De har en liter brännvin med sig, Ström såg ju det?
- Grevar spottar inte i glaset, fast den här vet jag ju inget om. Tur att Betty gjort så fint och att svärfar är sin väg. Det var längesen man och svåger var hemma nu. Ström tar på hatten för att gå.
- Ja tack då, och hälsa Maja! säger Betty och snor misslynt iväg med pojken. (…)
- Blir det inte ensamt härnere? vänder sig greven till Betty, i det han tar en bit av kaffekakan. Betty slår upp en kopp kaffe åt sig.
- Jo nog blir det ensamt, men det är inte det värsta. (…)
- Slå upp påtår! befaller Fredrik. Betty reser sig lydigt, slår i kopparna. Och Fredrik fyller i glasen.
- Greven kanske också vill ha starkt i kaffet, säger hon i arktig, mjuk ton, tar fram ett udda glas, större än de andra, ur skänken. Servisen i Tallbo är inte enhetlig. (…) Hon är rädd att rösten ska darra. Hon visste att kvinnor inte bör tala med gäster om brännvin. Det är inte fint tala om supseder, och hon avskyr att låta försonlig och artig då det gäller brännvin. (…) Greven tycktes känna, att det låg uppror i luften, att den unga fru Tallbo spelade teater eller var tvingad av något att föreslå brännvin till främmandet. Han kände att han borde avstå. (…) Då Betty skött om den lille och gett honom mat, ville han inte sova. Han var sex månader, började bli besvärlig, var van att ligga och sprattla på golvet eller sitta upp så här dags, stödd kuddar och bubbla och dregla och vifta med armarna. Betty lekte med honom någon timme varje eftermiddag, för han skulle bli trött och sova bättre på natten, men var rädd att låta honom vara ensam med Magnus, som gärna ville lyfta upp honom. (…)
- Jag hörde, att det fanns en liten till. De talar ett underligt språk, de där små människorna. Tack jag har kaffe. Greven smuttar på sin kask, som var nästan orörd, drar bloss på en cigarrcigarrett. Betty fick ögonblicklig sympati för greven, avdankad eller ej, han hade kallat hennes barn för en lite människa. Fredrik var berusad. Frits’ kopp var fortfarande tom.
- Har du nåra pengar att betala med, om vi ska göra jobbet åt dej? sluddrade Fredrik. (…) ”Bra! tänker Betty. Bra att folk får se hur jag får ha det. Frits spelar teater. Han är en räv, och han super värre än Fredrik, men han tål fyllan bättre. Jag tror han har brännvin gömt i skogen. Han var nog ute och drack i smyg när han var borta nyss.” (…)
- Du hade bara en docka och en koffert när du kom hit, säger Fredrik tankfullt, som om han endast fäst sig vid att det var fel på hästen och kommit på, att också han hade käromål mot någon eller något. Och därmed en ursäkt för att han satt och drack brännvin. (…) ”Han har blivit vansinnig, tänkte Betty, han har fått delirium, grinar som en pajas.” Frits ser också virrig ut. ”Det blir slagsmål, jag måste göra något. Måste säga något, skyla över. De måste ha det där arbetet. Ström hade varnat: det är ont om arbete, grevar brukar ärva.”
- Greve Fäld ska inte bry sig om vad Fredrik säger, han är ju inte nykter rösten är vädjande, hon ser bevekande på greven, som villrådigt tittar sig omkring. Han ser på Betty, på Fredrik, på Frits, rätar på sig, och får en bestämd min.
- Jag har inte lagt bort titlarna med Fredrik Tallbo och undanber mig du-
skapet. Hade jag inte pengar, så bad jag er inte om hjälp med bygget. Men det finns andra att anlita, och om inte Fredrik kan ta fylla utan att bära sig åt som en sockenfåne, så ska han sluta upp att supa! Ni skämmer ut er hustru och era barn. Har fru Tallbo lust att ha sin docka kvar, så bör hon ha lov till det. Det är ingen skam, tvärtom, det verkar inte som det var så länge sen hon lekte med dockor, men nu har hon ju små barn. Nu ska jag ge mig av. (…) - Snälla greve Fäld, stanna och resonera med Frits, han är ju inte drucken. De behöver arbete. Fredrik är duktig när han inte super, det säger folk, och det vore bra om de fick arbete på nära håll. Hon talade mot sin egen övertygelse, och skäms för att hon berömt Fredrik, som nyss hånat henne inför greven därför att hon inget ägde. Precis som Fredrik skulle äga nåt! Hon var nära att haspla ur sig, att han inte ens ägde stolen han satt på, och att det mesta i skogan var hans fars. Men hon ville inte bli lika tarvlig som Fredrik, lika löjlig. Greven var ju skuldsatt, hade handelsfrun sagt. (…) Trasgrevar, hade mor sagt om ett par grevebröder, som inte kunde betala lön till sitt folk. Betty hade tyckt synd om dem för de var fattiga. – Det är ju inte vana att vara fattiga, hade hon försökt att lugna mor. ”Idiot! skrek mor. Ska de anställa arbetsfolk och inte ha nåt å’ betala med? Ä du inte klok, håll mun, de’ ä’ sej lika! Dä’ finns rika grevar som folket får tigga löna av, öre för öre!” (…) Den här greven hade själv kommit med anbud, och så hade han kanske ärva. Arbete var livets nödvändighet och lön måste man ha för arbete – det var inget att resonera om.
- Fredrik är hövlig när han är nykter. Ursäkta honom, greve Fäld, han tänkte inte på att han var ohövlig. Han är van att säga du, och han är ju full nu, det ser greven. Fredrik är inte ensam om att supa. Det finns dom som super upp hela gårdar. (…) Det var nog inte ofta grevar kom och bjöd ut arbete. Men den här greven kanske bodde i ett slott, fast han var skuldsatt? (...) Greven, som faktiskt ärvt, såg upplivad på Betty. Han stod under toffeln fast han inte var gift. Den robusta hushållerskan hade honom helt i sina kraftiga nävar, därför att han lånat pengar av henne – hela hennes sparda kapital, tre tusen kronor. Det visste hela socknen, utom kanske Betty, som tycktes tro att han var en stormagnat. Arvet kunde ingen veta något om. Greven hade hållit för att inte kreditorerna skulle komma i svärmar. Han hade inte betalt igen sin skuld till hushållerskan, ty arvet var för litet för det. (…) Han hade tråkigt i socknen. Den verkligt rika adeln, ett fåtal, umgicks inte ofta med honom. Bröder och släckt, lika fattiga som han och spridda i olika landskap, försökte uppehålla en vis ståt. De gifte sig härs och tvärs med rika bonddöttrar, eller med vem som helst som hade pengar och inte såg alltför illa ut. Greven hade inte minsta lust att skynda sig hem. Som tur var visste inte hushållerskan var han höll till. (…) Men hon skulle göra allt själv, tålde inga pigor, och så blev allt därefter. Knappast hon tålde, att någon av de slitna statarhustrurna hjälpte till med städningen på fredagarna för att få rent över helgen. Greven var änkling och barnlös. Han hade haft hushållerskan i tio år. Första par åren hade han haft ett förhållande med henne – något som han bittert ångrade, i synnerhet sen han lånat hennes pengar. När han öppet visade sin ovilja mot kärlekshandeln började hon ta sig ton. Hon krävde honom på sina pengar och hotade att stämma honom för skulden. Han var sällan hemma, vistades på travbanor, reste omkring på auktioner eller till bekanta i andra socknar, och överlät åt rätare och hushållerska att sköta gården. (…)
- Jo tack fru Tallbo, jag tar gärna en bit mat. Kanske jag får låna en hink, så att hästen får vatten. Ska ni gå med, karar, och se min häst? Fru Tallbo behöver svängrum om hon ska få ihop mat åt så många.
- Hon heter Betty, här ska inte fruas! Fredrik tar tag i bordskivan för att resa sig, men sätter sig igen. (…)
- Stjälp inte bordet för helvete, ryter Frits, rycker upp brodern från stolen och drar ut honom på golvet.(…)
- Ni är ju bröder för helvete, låt karlen vara! Vad menar Frits? Tror ni jag tillåter ni ger er på en full karl som inte kan försvara sig, eller att jag tar stryk av er?
- Vad fan ska du göra åt det då? Ni-a i helvete, tror du jag är full av lus, du, med ditt ni. Fredrik behöver lite på käften. Frits talar i jämn ton som det var en bagatell han skulle utföra, något alldagligt och nödvändigt. ”Vet hut kardjävel, hörs greven”, och så ett buller och en duns. Betty lägger ned den lille på golvet och ser ut i köket. Greven står där, högröd i ansiktet med händerna knutna. Dörren ut till täppan är öppen, och hon ser Fredrik vingla iväg bland den gröna vitroten. Frits sitter på golvet och torkar sig om näsan med den fina ”skrythandduken”, som Betty hängt upp för att fira den vackra sommardagen och hedra sina kaffegäster. Han glor snett upp emot henne, och håller handduken för näsan, en röd fläck lyser bredvid den invävda bården.
- Jag var tvungen att ge Frits en smäll. Det är tråkigt, det här, fru Tallbo, men er man är dödfull och Frits är nykter, vad jag kan se. Jag kunde inte låta honom ge sig på bror sin. Har ni ofta så här, fru Tallbo?
- Var så god och stig in i kammaren, greven, och du Frits kan gå efter Ström, han kan ta en bit mat han också. Maja och Samuel kommer inte.
- Det luktar så gott, att det vattnas i munnen! Det har gått undan, fru Tallbo! säger greven, då han stiger in i kammaren.(…) Betty stod där med det kanske hundraåriga gamla fatet från Rörstrand och skulle sätta ned det på bordet, då greven slog armen om henne och kramade till. Betty ställde ned fatet, han släppte henne. Det var nära att hon givit honom en örfil, men hon hörde steg och prat. Hon rodnade så det sved i kinderna. Greven hade satt sig. Såg lite snopen ut, tyckte hon.
- Jag är inte van att främmande karar kramar mej. Det var tur att inte Frits fick se det. Då hade han skvallrat för Fredrik. Vad menar greve?
- Hyss, tyst för all del, de kommer ju, jag menade inget illa, en tacksamhetskram bara. Så trevlig dukat, var har Betty lärt det? (”Betty”, inte fru längre! De var sig lika, de där!) (…)
- Jag skulle vara med i Olympiska Spelen, de första vi har här i landet, men Bella är inte i form, så jag vågar inte ta risken. Greven ser ledsen 
ut.
- Varför är inte grevens häst rasren? Frågar Ström. (…)
-Tja-a, Ström, det är långt att förklara, säger greven. Faktiskt blev jag uppkörd. Bellas mor blev betäckt av en okvalificerad hingst. Ja, han var inte far till Bella, hon har en riktigt fin far. Men det är så, att om ett sto blir betäckt en gång med fel hingst, så hänger det med. Det blir inga rasrena djur mer efter henne, hur djurbara hingstar man kostar på. Betty vred sig på stolen. Ett obehagligt ämne egentligen.(…)
- Ja, det var då nåt alldeles märkvärdigt. Jag har ju inte sysslat med hästar eller lantbruk och vet inget om rasavel, men att det var så invecklat kunde jag aldrig tänka mig, sa Ström. Frits teg och glodde misstroget på greven.
- Jo, det är ju så att fostret och modern har samma blodsystem, så att de egenskaper fostret har efter fadern går med i moderns blod. Är det då en icke rasren hingst, så blir modern för alltid olämplig till ren rasavel. Man kan inte lita på att fölet blir rasrent, det är bevisat. Greven såg djupsinnig ut, männen satt tysta. Betty kände en lätt yrsel.
Fostret? Fadern? Blodet? Rackelhanar?
- Blir stoet släkt med hingsten? frågar hon med gäll röst.
- Jo, det kan man säga, åtminstone blodsläktad, och nån annan släktskap finns väl inte. Vi har ju lagen om tidelagsbrott, den är ju mycket strängt. Tidelag straffades med döden för bara tio år sen – nu är det livstiden. Betty visste inte vad ”tidelagsbrott” var, vågade inte fråga, kunde vara något gräsligt.
- Hästerna är däggdjur, hon var vag i rösten.
- Ja, det är de, och jag förlorar några tusen riksdaler på Bella, för hennes mor råkade få fel hingst till sin första avkomma. Greven ton var fylld av förakt och ingrodd ilska mot en anonym bondmärr.
- Människan är det högsta av alla däggdjur. Betty var vit i ansiktet, hennes påpekande kom som ett piskrapp. Greven såg överraskad på henne, samlade dragen till ett artigt leende.
- Människorasen är något annat, fru Tallbo, där skiljer man på hudfärg och språk, man har inte forskat så noga antar sig.
- Barn blir till, likadant, blir lika sin far till utseendet ofta sin mor, farfar eller mormor, faderns arvsegenskaper blandas med moderns, innan barnet är fött och modern får ha kvar av de där egenskaperna i blodet. Det kan inte vara annorlunda för människor än för hästar. Det är vidrigt, det är inte möjligt. Jag tror inte på det där, människor är inga rackelhanar, annat än de som super och slåss.
”Bibeln är människans uppfattning om Gud”. Kristus hade inte varit adel och rött blod var vackrare än Blått.
Hade adeln något med ras att göra? Blått blod, sa man. Kanske får de fick bättre mat?(…) Om Gud skapat människan, varför hade han ställt till med så mycket plågor åt kvinnan? Bära barn, föda barn, fattigdom, idiotiska män. Idioter som inte tyckte att det var något att bära barn! Bönder fick inte mycket barn. ”De är för snåla”, sa mor. Betty tyckte de var kloka. Eller kanske bondkvinnorna visste nåt knep. Menstruation? Blodets hemliga makt?(…). Men nu kunde ju folk flyga! I Frankrike hade hon läst. Härmade kråkor och tranor (…)I folk skolan fick inte barnen höra om Sokrates död. Hon visste inte hur odört såg ut. Bolmört var giftigt, det visste hon, men hon visste hur den såg ut. Hästavel, gift, blod, spöken, farliga dimmor, fylleri, hårdhet, människors lust att skrämma. Hon gick upp och drog till fönstret, lämnade endast en springa. (…) Betty vaknar av skatornas skrän utanför. En hök tycks vara i farten, bäst opp och se efter – kanske hönsen kommit ut. Betty ser på klockan – den är bara fyra.(…) En greve och en massa prat? Bröderna? Hade de gett sig av, eller låg Fredrik kvar hos Ström och sov ruset av?(…) Hon hade pengar, hundrafemti kronor. (…) Men hon var ju så arg på det där pratet om ras, så att något måste hon ta sig till. Hon hade börjat vänja sig, allt var så vackert.Hon hade längtat så orimligt efter sommaren under den förfärliga vintern.(…) Tänk att slippa vara beroende av en gammal utbränd spisel och stulen ved, för att inte frysa ihjäl med barnen! Här i socknen var de lika varmt klädda som på vintern. ”Fina” ungar fick inte gå barfota. De gick med yllestrumpor, underkjolar och kängor mitt i sommaren. Bönderna, de förmögna, hade skinnvästar och andra bulsiga stoppade västar. De påstod att det var farligt att ta av vinterkläderna före midsommar! (…) Blåsippor fick aldrig snuva, sjöng de i skolan. (…) Själv hade hon bara en bomullsklänning på nakna skinnet just nu, och hon frös inte. Tallbröderna brukade heller inte klä på sig så mycket. De frös aldrig. Någon skinnväst fanns inte i Tallbo. Skinntröjor var det bara inspektorer som hade råd med. De trodde de såg ut som basardå de fick en skinntröja på sig. ”Snoriga ungar” skrev man om i ”lätta spalten”. Den där ”Sigurd”, som mor tyckte så mycket om att läsa, skrev om ”pigor” som klädde sig i hatt och inte ville arbeta, köpte sig symaskin på avbetalning och blev sömmerskor hela högen. (…) Betty brukade orda om att ”Sigurd” var en skrän fock, som skällde om fattigt folk och ansåg dem löjliga – han skrev, att snortömmarna hängde på ungarna, för att deras mammor satt och sydde på maskin istället för att mjölka och sy för hand och arbeta hos bönder. (…) Betty borde ha sagt detta till greven. Borde ha frågat varför man fick skriva så där om fattigt folk, och varför man inte ordnade så att alla barn fick kläder och mat och snytnäsdukar så de slapp gå med ”snortömmar”. (…) Betty hade föresten läst att man tog blod från friska människor och tappade in på såna som förlorat blod, men att de dog med detsamma de fått det nya blodet. Även fårblod hade använts. Det hade nog inte greven läst. Det lät inte dumt annars. Och nu kunde de ju operera blindtarm. Blindtarm? Varför fanns det blindtarmar? ”Djävla blindtarm” hade Fredrik kallat in schaktmästare, och Fredrik hade naturligtvist fått sparken. Men han skröt över att han vågat kalla en förman för blindtarm. Solen sken på alla, värmde alla, som väl var. Fast farmor sa ibland att rikt folk stal solskenet för de fattiga. Det borde greven fått veta. ”Nihilist” hade han kallat Betty. Men varken Ström eller Betty gick väl omkring och sköt på folk. Fast greven var förstås fattig han också. Han var hygglig egentligen, även om han passat på att krama henne den idioten! KARLAR VAR SIG LIKA, GREVAR ELLER INTE! Och Bettys barn var inte snoriga! Greven trodde inte på Adam och Eva i paradiset. (…) Apor hade händer på alla fyra, de var stamfäder till människorna – det hade Betty läst och inte funnit otroligt. De kunde gråta, aporna, det hade Betty sett på Skansen. (…) Klockan var inte fem, folk skulle undra vad hon sprang ute efter så tidigt, fast nån trafik var det ju inte till Tallbo. Vägen var tom hela veckor, så tom att hon ibland i skymningen tyckte sig se figurer komma gående i vägkröken – så längtade hon efter sällskap. (…) Kvast- Nicke hade inte synts till på länge. (…) Eller mor? Inte ett brev på månader från mor. Men Betty hade skrivit och sänt respengar, och snart kom det nog svar. Kvast-Nicke var förresten full med lus. Det var bäst han inte kom mera. (…) Hon drack kaffe och kände sig uppiggad. Barnen vaknade, och den dagliga rutinen började. I kväll måste hon gå till affären. Många ansåg det som ett nöje, den enda gången i veckan, månaden eller kvartalet de klädde sig, om inte kykrfina så näst intill, tog korg eller kasse och travade iväg, somliga mittals för att stå i handelsboden och nypa och nätta och puta och kanske råka bekanta, få höra nytt. Det kom gummor från knapergårdar, som aldrig varit i stan, fast den bara låg sju mil bort, och storbönder, som körde med höst och handlade får halvår i taget, då de var på marknad. (…) Hela socknen talade om en statare för att hans barn köpte limpor. Köpa bröd när man hade statmjöl! Var det underligt att de var fattiga och fick be sock
nen om hjälp? En bondmora skulle inte våga köpa en limpa. Betty köpte bröd ibland, HON VISSTE INTE AT DET VAR ETT BEVIS PÅ DÅLIG MORAL. Hon var van att mor köpte bröd eller bakade, beroende på om de bodde i stan eller på land, hade STAT ELLER FABRIKSARBETE. Betty hade ramlat ned i den FÖRKASTLIGA KLASS som köpte bröd, utan att hon på länge fick en aning om DEGRADERING. Hon hade ju inget STATMJÖL att baka av. Ofta var statmjölet odugligt, och det var inte underligt om statarna ville ha en god limpa ibland. Maja hade stått i handelsbon och hört någon förtala Betty för att hon köpte bröd, när han hade så god tid att baka, om hon inte varit lat och ödsligt med pengar. Maja hade upplyst att Betty kunde baka och gjorde det också, och att hon bara köpte då hon var i ”skarven”, hade Maja sagt och köpt en limpa mitt för näsan på den kritiske. Kanske grevens hushållerska?(…) Om en stund knackade det på dörren och hon lyfte av den tjocka hemsmidda haken på sin köksdörr som mor gjort sånt spektakel av – som en lagårsdörr! Hade hon hånat Fredrik. (…) Ström gick fram till bordet och lade fram tre tiokronorssedlar.
- Var är Fredrik?
- Han har gått till sitt arbete. De har arbete, men det räcker inte så länge. De skulle hem och proviantera i går, men blev fylla på vägen, köpte brännvin av en bonne som kom från stan. De tar ju hem hela kaggar brännvin, bönderna.
- Vad sa han? När kommer han igen?
- Midsommar. (…)
Hon kom hem till Tallbo utan mattris och blommor. Där var det främmande. En kvinna satt i Tallbos kök. (…)
- Bengt-Axel sover. Betty blev länge borta. Här är en bekant till Edvard, hans syster, fröken Kvist, säger Ström och går. Betty blev eldröd. Hon var rufsig i håret, ögonlocken svullna och fötterna smutsiga. Hon hade gått barfota genom ett kärr. Klänningen var inte ren. Vad ville människan? Edvard? Hon bleknade. Den som Fredrik slagit nyckelbenet av. Så utklutad hon var, om det nu var hans syster. (…)
- Snällt av gubben att se efter kilarna, sa Edvards syster förekommande. Betty såg modstulet på henne.
- Har fröken Kvist fått kaffe?
- Ne-ej, jag kom för en stund sen. Gubben tyckte jag skulle gå och komma igen en annan da’, men det kostade kovan på tåget och hade jag inte fått åka med en patron från stationen så hade jag aldrig orkat gå hit. Ja’ lova Edvard, för han behöver pengarna. Hans galanta är sjuk och själv är han inte bra, sen han blev slagen av fruns man. Betty såg närmare på sitt främmande. Ett sånt språk hon förde! Rena ligistnacket, fast hon var gamla människan – hon var säkert lika gammal som mor, men hade inte så vacker hy.(…)
- Jag känner inte till att min man slagit någon Edvard, sa Betty lugnt och fröjdades inom sig att hon vågat vara så fräck.
- Nej, det är klart, karar talar inte om sånt, men det blev anmält till polisen. Kvinnan såg slugt på Betty, som visste att det inte blivit anmält. Hon fortsatte på lögnens breda, lättsama väg.
- Det känner jag inte till. Det blir att tala med min man. Han kommer om ett par veckor.
- Gubben här sa han skulle komma om en månad. Betty kände en ilning av glädje, Ström var bra. Han visste hur man skulle behandla en sån där.
- Edvard är ung, och han har en ung fru. Det sa han till mej. Och de har en liten pojke, om han inte ljög och det är samma Edvard, sa Betty dygdigt.
- Dom är gifta på stockholmska och nu är Berta sjuk. Frun vet väl att hon heter Berta. Förresten tycker jag frun ser ut som en barnunge. Kanske jagkommit fel?
- Kanske det, sa Betty. Magnus stod bredvid den främmande. Han ville hon skulle se på hans leksaker.
- Jag förstår mej inte på battingar, har aldri’ hatt nåra. Bäst du går och leker, avvärjde fröken Kvist.
- Battingar”, nyss var det ”killar”! Jag ska koka kaffe. Jag har gått vilse i skogen. Synd att fröken Kvist skulle gå så långt förgäves och kosta på tågbiljett.
- Det får nog fruns man betala och de femtio kronor Edvard ska ha. Det finns skriftligt på det! Underligt att inte fruns man talat om det. Han super visst, han som Edvard, det här ä rätta stället, försök inte me’ mej.
- Sitt så länge, och ta av kappan, det blir för varmt annars. Jag ska bara gå ut efter ved, torr ved, la Betty till när hon såg att det fanns ved i lådan. Hon tar Magnus i hand och klapprar iväg på träskorna in till Ström.
- Hon kom hit för att fordra pengar, säjer hon är syster till en skogsarbetare, Edvard, om Ström såg honom – den där som slogs med Fredrik. Fredrik har lovat honom femtio kronor om han inte anmälde. Jag sa att jag inte kände till det. Jag tror inte hon är Edvards syster. Vad ska jag göra? Hon kanske vill stanna i natt.
- Håll fast vid att Betty inte känner till det, och låt henne stanna över natten. Det är lång väg till stationen. Behöver Betty något? Själv har jag kaffe och socker hemma, men inget vidare med mat. Jag tänkte mej till affären i dag, men Betty blev längre i skogen.(…) Till Bettys förskräckelse började fröken Kvist gråta.
- Det är så vackert härute, jag är född på landet, men kom som barn till Stockholm. Ja’ ville inte resa hit, men Edvard tiggade och bad, han är alldeles utan pengar. Hon ljuger nog inte, tänkte Betty, men varför har hon handskarna på och dräktkappan. Det visade sig att fröken Kvist hade eksem på händerna och att hon inte hade någon blus under dräktkappan.
- Det är inte smittosamt. Jag har fått det i tvätten. Jag har stått på tvättinrättning i två år och jag måste ha salva på händerna, för de får inte torka. Jag måste ha handskar på jämt tills det blir läkt, har doktorn sagt. Jag får inte ha händerna i vatten och kunde inta tvätta opp nån blus. Betty smalt ned som ett ljus. Det var synd om henne (…) Hon var nog syster till Edvard, men Betty skulle inte ge sig! Hon tänkte inte ge ut nåra pengar för Fredriks slagsmål.
- Heter Edvard Kvist han också, säger Betty plötsligt, som om hon velat dra åt en snara.
- Nej då, vet inte frun det, han heter Magnusson. Jag har varit gift, men det är länge sen min knöl gav sej av. Vi hade inga barn som tur var. Hur gammal är frun?
- Tjugu år, sa Betty avmätt
- Och redan två barn - det måtte ha varit våldtäkt.
- Kanske det, sa Betty och blev eldröd i ansiktet
- Hur bär sej fröken åt att tvätta sej, då måste väl handskarna av. (…) Hon får inte ta i barnen, bestämde Betty inom sig. Förresten hade hon rödfärgat sig i ansiktet, det syntes tydligt. (…)
- Det går ett tåg klockan halv nie i morron bitti. Fröken Kvist måste gå härifrån klockan sju, för sen går inget tåg förrän på eftermiddan.
- Jag venter till eftermiddan, kanske Fredrik – jag vet han heter Fredrik – kommit hem då. Kan vi inte säja du, jag heter Mary och jag är ingen fröken – kallas fru Kvist. Edvard sa du hette Betty och att han var DU med dej.
- Ja, han sa du, men inte jag. Jag ska till byn i morron. Jag är bjuden dit med barnen, så det blir att ta morontåget. Jag ska säja åt Fredrik när han kommer att han gör opp sina affärer. Det är inte värt att jag lägger mej i det, och inte har jag så jag kan betala heller. Så ska det väl vara kvitto och sånt, om så är att polisen har hand om saken, sa Betty i b
estämd ton, darrande inom sig, för hon tyckte det lät så hårt och ovanligt och Ström hade ju sagt hon skulle vara vänlig. Ett sånt främmande! (…) Men hon hade ju gråtit, den här Mary? Betty hade också gråtit hela vägen genom skogen. Hon såg Tallbo ligga fallet framför sig, med taket borta, och med nedrasad spismur – för hon, Betty, tänkte inte stanna där, och Fredrik grävde ju inte ens ett potatisland. Kanske farfar aldrig kom igen mer.
- Jag måste tvätta av mig om fötterna. Jag gick genom ett kärr – gick vilse. Mary kan gå ut i trädgården en stund, jag ska göra i ordning lite mat, fast jag har inte mycke’ hemma. Jag hade främmat i går. (…)
En ask cigarreter. Vad skulle handelsfrun tro? Men fru Kvist rökte nog och hon behövde inte tro att Betty var någon bondfjolla. (…) Men skulle hon stanna över natten måste hon låta Betty hjälpa sig att bli ren. Nån blus som passade hade inte Betty. Mary var så tjock och Betty hade bara en enda blus (…). Hennes underkläder behövde nog tvättas. Det skulle inte bli lätt. Betty måste vara ytterst försiktig. Folk blev fasligt stötta om de varsnade man tyckte de var smutsiga och lusiga. (…) Den främmande, Betty och barnen hade ätit. Magnus hade ideligen pekat på handskarna, och sagt att tant skulle ta av dem.
- Faslig unge att tjata, sa Mary.
- Man får inte rätta sej efter ett barn. Han har aldrig sett någon äta med handskar på. Bettys ton var en aning spydig.
- Så vackert ni har här! Ni har det nog gott ställt, äppelträd och höns och allting! Jag kan inte förstå att inte Fredrik betalt Edvard, sa Mary och rapade. Betty blev tvärilsken. En sån grobian! Hon blir väl bemött, får mat, får löfte att ligga över och sitter och gafflar om något hon inte har med att göra, rapar som en fyllo!
- Egentligen angår det vel inte Mary hur mycket vi är skyldiga Edvard. Det är ju inte Mary som Fredrik slagit. Passar det inte här så kan Mary gå sin väg, jag har göra ändå.
- Kära Betty, var inte så snarstucken! Det är väl inge farligt att tycka ni har trevligt här.
- Det angår inte Mary hur vi har det här! Jag tycker Mary ska gå nu, när hon fått mat. Instinktivt kände Betty att hon måste hålla sig på den strama linjen och ställa henne på plats. Mary var tydligen en hårdhudad best, utan all skam, annars hade hon väl inte kommit utan blus, rödmålad och med eksem på händerna, som om varit en självklar sak att folk skulle ta emot henne hur hon än såg ut. (…) Illa luktade det om henne också, inpyrt matos och doft av fotogenkök. Nu började hon lipa igen.
- Betty kan inte fatta hur man kan ha det i stan, när man är sjuk, snyftade hon.
- Man har det inte bättre på landet! Här får man försöka klara sej själv. Mary kan gå nu, hinner bra till kvällståget. Edvard får göra upp med Fredrik bäst han vill. Han kanske har gjort upp! Mary kan inte veta om männen gjort upp. Edvard har kanske ljugit.
- Snälla Betty, låt mej stanna i natt! Jag orkar inte gå tebaks te station! Var inte arg på mej. Betty är ju ung och orkar med. Jag är totalt slut av det här med händerna, kan inte sköta mej. - Mary får stanna om jag får hjälpa Mary tvätta håret och kroppen och så får Mary hålla till godo med de kläder jag har att liga i för natten. Jag ska hjälpa Mary så dräkten blir ren, det är en snygg dräkt. Mary är inte så många år äldre än jag och har inga barn, och inte blir man trött för lite eksem.
- Snälla Betty, kalla mej för du! Och nog ska jag tvätta mej alltid, jag bryr mej inte om ifall jag blir våt om händerna, de kan inte blir värre än de är! Jag är förföljd av otur, det var ett bra betalt jobb jag hade på tvättinrättningen! Det är luten som förstört skinnet – jag har haft väldigt fina händer förr.
- Jag tror det är fel att du har handskarna på dej. Du skulle ha rena trasor i stället och byta var dag. Händerna blir fuktiga av handskarna. Du skulle torka dem i solen i stället. Pröva med det!
- Jag ska göra allt Betty säger, bara jag får stanna. Jag är så trött att jag tror jag säckar ihop (…) Nu hade Betty måst skrämma den här Mary, för hon skulle gå med på att bli tvättat och avlusad. (…) Men det skulle bli roligt att se, hur Mary tog sig ut då hon blev rentvättad, fick valkarna ur håret, rödfärgen från ansiktet och rena nattkläder. Betty själv hade ingen nattröja, dom var för gamla gummor. Nattlinnen var för herrskapsfruar. Betty hade ett gammalt ärmlinne efter mor till nattskjorta. (…) Egentligen var det för grannarnas skull, som Betty ville ha Mary fin och städad när hon gick till station nästa dag. Komma med stor hatt och valkar och rödmålad ut i en bondby! De var bra löjliga, de där ligistsnackarna. Vad de skulle undra i byn om de sett Mary i all sin sjaskighet då hon kom. Kanske trodde de hon var släkt med Betty.(…) Maja skulle nog gå till handelsbon nu och få brevenskrivna. Det hade varit bäst om hon kört iväg Mary med detsamma. (…) Hon kände sig dödstrött av allt grubbel.(…) Den där Mary kunde gärna få se att Betty kom från ett ordentligt hem, där man kunde sy en ordentlig docka åt sina barn.(…)
Betty såg belåten på sitt verk, röd i ansiktet av möda och värme. Hon plockade ihop Marys underkläder och la dem i baljan.
- Min hat passar till valken, kom Mary på.
- Jag köpte hatten för tre år sen. Den var väldigt dyr, och nu blir den för stor.
-Vi kan ändra den, jag är inte så dum på hattar, sa Betty, som just inte monterat nån hatt i hela sitt liv. Och så kom cigarretterna fram.
- Du är en fin ordning Betty! Jag skäms att ha kommit hitt till besvär, men när en inte vet sej nån råd! Cigarretter?! Röker du? Jag har varit så sugen på ett knaster förstår du, men hade inte ett öre till mer än biljetten.
- Nej, jag röker inte, jag tog hem dem åt dej.
- Varför trodde du jag röker? säger Mary i skarp ton.
- Du pratar så, ”battingar” och ”knaster” och ”käk, men det är väl en vana! Och jag unnar dej en cigarrett, jag är ingen bondfjolla. Här i byn finns ingen som röker, men en gubbe snusar – han har snusbråck, näsan har svällt upp på honom.
- Ja, vad finns det inte för elände! sa Mary och tände en cigarrett. Edvard är med i en sån där sosselistförening. Ja’ var med honom en gång, de hade fest så anhöriga fick också komma dit. Annars var det hemligt som frimurarna, inga kkvinnor fick sticka in näsa. Ja’ tyckte festen va’ idiotisk den också. Dom snacka om REVLATION, åsså sjöng dom en sång, då man skulle stå opp precis som i kyrkan när di sjunger ”ALLENA GUD I MIMMELRICK”. Men jag reste mej inte, jag satt kvar och ett par till satt också. Alla dom andra stod oss, och blängde på oss men dom gapa och sjöng. Tre fruntimmer var det som satt, en av dom var fnask, jag kände igen henne.
- Var det MARSELJÄSEN de sjöng, frågade Betty och såg föraktfullt på Mary.
- Tror ja’ inte den hette, jag minns inte, SJONALEN eller nåt sånt, klämmig melodi. (Betty hade aldrig hört talas om INTERNATIONALEN)
- ”Arbetets söner” kanske?
- Nej då, den känner ja’ till. Den här handlade om trälar och uppror och farligheter av alla di slag. ”Arbetets söner ” har samma melodi som ”Vårvindar friska”. Den dugde inte på det här mötet, den var för tam, sa Edvard efteråt. Han gav mej en örfil för att jag inte rest mej när dom sjöng, men jag slog igen. Mitt på gatan, när vi kom ut, så slog han till mej. Jag tänkte skrika på polisen, men Edvard hade böter förut så jag ville inte. I fjol när han stolpade iväg för å rösta, så fick han inte rösta för han hade böter och hade suttit inne förut för böter. Också hade han inget arbete. Dom säjer kvinnsen också ska få rösträtt, vad dä nu ska tjäna te, di kommer å rösta som kararna vill.
- Eller som herrarna vill, föll Betty in. Mor var på en stor gård i fjol när det skulle röstas, ”Allmän rösträtt” sas det. Inte en enda statare eller torpare på godset röstade. Herrn hade gett dem brännvin, tagit hem ett fat öl, lovat dem högre lön om de inte röstade. Begriper inte Mary, att det är något bra för arbetarna med den där rösträtten? (…) Men man måste ha nåt sorts frejdebetyg och vara skriven ordentligt, och det är ju många som inte är, men socialisterna kommer inte att ge sej. De lagar nog så det blir ändring så att alla får rösta även om de har skulder eller är utan arbete. Skuldsatta grevar får nog rösta. Mary skulle ha rest på sej när de sjöng där på mötet. (…) Mary teg, bolmade på sin cigarrett, såg stadsvan, allvetande och överlägsen ut. Betty tyckte inom sig att Mary varit modig som vågat sitta då alla de andra reste sig och blängde på henne, fast Mary var nog så dum så hon inte förstod att hon var modig. Hon vålade väl inte de där på mötet. Fnask, hade hon sagt. Hur kunde hon veta att det var fnask? Kanske hon var det själv?(…) ”De slog sej i slang med vilka as som helst i fylan”, hade Katrin sagt, och menat att det var lagom åt dem att de fått sjukan. Betty hade tyckt Katrin var dum och hjärtlös. ”Sjukdom är sjukdom och man får ju vaccin för koppor. Varför kan de då inte hitta på något mot såna där sjukdomar”, påpekade Betty. ”Kararna ska inte ge sig i lag med vem som helst. Koppor är en hederlig sjukdom. Det har min gubbe och alla hans syskon haft, tre av syskonen dog – de dog en hederlig död.” ”Är det bara att dö, hederligheten kommer an på, så dör folk i syfilis också. Blir de hederliga bara för att de dör?” Betty var blek av fasa för hon sagt ut det fruktade ordet högt.
- Vet du Betty, Edvard gick ur den där sosalist föreningen när han inte fick rösta. Han ble så förbannad att han söp sej full och hoppa på en polis, men polisen anmälde inte, han trodde Edvard var tokig. Edvard är ju inte någe stark heller, så polisen tyckte väl det inte var nåt att sätta in. Det är så olika på polisen. Betty lyssnade inte så noga. Hon hade fastnat i funderingar över folket i byn och i hela socknen. Ingen hade talat om röstning då i fjol. Ingen i byn hade varit och röstat, men Betty visste ju inte så mycket om de andra i socknen. I byn kanske de inte visste att de de hade rätt att rösta. Själv hade Betty inte förrän långt efteråt fått veta vilken dag röstningen var. Men hon var ju inte myndig, hade inte varit skriven länge i socknen - hon visste inte ens vad prästen hette. Men Fredrik och Frits och svärfadern? Inte ett ord hade de nämnt. Rösta? Man skulle få riksdagsm
än som höll med arbetare, visste Betty. Men hur skulle det gå till om inte arbetare fick rösta, därför att de hade skulder eller böter eller var utan arbete eller inte hade husrum? Vad var det för en lag? Far hade inte röstat. ”HERRN” hade tagit hem ett fat öl och bjudit på brännvin, och statarna glömde röstningen. De som inte glömt, vågade inte. Att rösta var en sak för de rika. Man trodde inte på den nya lagen om röstning. Trodde inte att arbetarröster skulle skrivas upp. De som skötte röstningen var folk med ANSEENDE. De fuskade nog. En del ansåg att de ”rika” skulle sköta såna saker, eftersom de hade skolor. En sägare hade en middagstimme, då de alla stod på stallbacken, sagt till folket att OXARNA och KORNA lika gärna kunde få rösträtt som en hoper torpare och statare och anarkister och slödder i stan.(…)”Förti graders feber och man dör, akta er era djävlar”, skrek en ung statare. (…) Bettys mor var eld och lagor för allmän rösträtt. Det kanske inte blir bätter för det. Fattiga kommer vi alltid att förbli men skit samma! Det grämer dom i alla fall att det blitt en lag som säjer att arbetsfolk för rösta. Betty kom att tänka på sin gäst.
- Larvigt av Edvard att gå ur fackföreningen! Den kan väl inte rå för att inte Edvard fick rösta!
- Fackföreningar bara stjäl arbetarnas pengar, förklarade Mary.
- Hur vet du det? Vem har sagt det? Du är ju inte i nån FACKFÖRENING.
- Det står i tidningarna. Betty kunde inte gensäga henne. Hon hade inte läst många tidningar sen hon kom till Tallbo. Rösträtt hade det talats om i flera år, men ingen visste riktigt vad det skulle bli förnytta med den för arbetsfolk. Det var mest fina damer som talade för rösträtt för kvinnor. Och så de främste bland socialisterna, de där som var omtalade jämt. Betty hade varit barn då rösträttsstriderna pågick som hetast. I tidningarna stod mest citat ur engelska tidningar, som förvirrade svensktarbetsfolk. I Sverige tog alla tidningar, utan Social - Demokraten, några tillfällighetstidningar och då och då den liberala pressen avstånd från allmän rösträtt. Betty hade hört så. Hon tyckte om ordet liberal, men hon tyckte socialist lät farligt – och så blev folk ursinniga så fort man nämnde ordet. En del blev lika arga då det talades om liberalism. Mor påstod att det var bara ”Kraten” – d.v.s. ”demokraten” - som var riktigt på arbetarnas sida.
- ”Brand” då, invände Betty. De skriver rakt på sak där.
- Skroderar och talar om att folk inte ska ha barn, men hur de ska bära sej åt får en inte veta. Mary blev orolig. Hon såg uppfordrande på Betty som satt i djupa tankar, var ängslig att Betty ångrat sig, kanske Mary inte skulle få stanna över natten.
- Vad tycker du om Brand, läser du den? Säger Betty
- Asch, en sån där blaska men Edvard han ska förstås ha den om han så ska låna pengar (…)
- Våran portvaktskäring dillar om att Titanic gick under för att arbetsfolk i Sverige vill ha rösträtt! Det var ett ”guss straff”, tjatade hon, så hon får heta ”guss straff” så länge hon lever! Min svägerska tror fullt och fast att Titanic sjönk för att vi hade storstrejk här för ett par år sen. Så idiotisk kan ju inte ja’ bli, så ja’ tror sånt, sa Mary diplomatiskt, tände en ny cigarett, och undrade om Betty kunde bjuda på en kopp ”juffe” till. Betty såg ut som om hon höll på att storkna av så mycken dumhet. Mary med sitt ”juffe”, en sån svägerska hon måtte ha!
- Finns det så dumma käringar i stan, då är det bättre att bo på landet! Fast jag har också bott i stad. Jag kan inte minnas att folk var så dumma, nu som de kan flyga också. Titanic! Det har gått tusen fartyg i kvav innan man ens talade om rösträtt! Vet du vad ”kvav” är, du med ditt ”juffe”? Det är inte värt du dricker mer kaffe förresten, då kan du inte sova. Kors såna bekanta och sån släkt du måtte ha!
- Sova, ja’ kan sova om ja’ så dricker ur en hel panna! Bjud på en kopp till, ja’ har inte haft råd med så mycket äkta kaffe sista tiden. ”Kvav”, klart ja’ vet vad det ä’, fast det låter så bibliskt på någe sätt. ”Kvavt” kan det vara i en tvättstuga också, du skulle veta så gräslig luft vi hade på tvättinrättningen.
- Hur fick du pengar till biljetten hit?
- Jäska på min bästa blus och ett par lakan! Mary såg ut genom fönstret. Hon verkade oroad, besvärad, arg, precis som bröderna Tallbo då greven kom och de satt i köket med en liter brännvin under bordet.
- Jäska? Menar du pantlånaren? Man får inget på stampen för en begagnad blus, ett par lakan kan bli nåra ören på, men du kanske hade äkta linnelakan och en sidenblus. Jag vet nog lika mycket om stampen som du och om fattigdom och om stan! En kan tala som folk för det. Så gammal som du är behöver du inte sitta och vara viktig och tala ligistsnack! Jag tror inte du varit i Stockholm så länge! Det hörs på talet att du inte är stockholmare.
- Det hörs sannerligen på ditt tal också! Va är de me dej, har du inget kaffe så säj det då, och min släkt är inte sämre än din! De slår inte nyckelbenen av folk i alla fall som din Fredrik.
- Jag är inte släkt med Fredrik
- Jesses, är du tokig, du ä’ ju gift med honom, klart du ä’ släkt.
- Vad menar du, hur kan jag vara släkt med en karl jag är gift med? (…) Betty hajade till. Visste Mary också om ras och blod och allt sånt som greven suttit och predikat om?
- Det är bara hästar som kan bli släkt, sa Betty hemlighetsfullt. Mary teg, såg betänksam ut. Dom har reda på saker på landet! Det var inte värt att svara! Hon visste inget om hästar, men den här Betty var för viktig! Bäst att snuva henne! ”Äkta linnelakan”, ”sidenblus”! Rena hånet mot en stackars sjuk människa. Inte gjorde hon min av att sätta på kaffepannan heller.
- Du letar och letar och frågar och frågar! Du tror, jag bara ljuger, tror du får vara hur viktig som helst, bara för du hjälpt till att tvätta mej! Ja’ kan ge mej iväg nu i kväll. Du som tror på rösträtt för nån stolle försöker flyga. Mary lägger huvudet mot bordet och snyftar. Betty blir inte alls ångerfull av hennes fasoner; (…)Vad har Betty med den här snaskan att göra? Allt besvär hon haft, det är tacken!
- Jaha, kängorna är torra, handskarna också, men det går inget mer tåg i kväll. Du hinner inte opp till niotåget. Bäst du går och lägger dej så du kommer med tåget i morron bitti. Jag vill inte ha dej här längre! Jag tror du ljuger allt du säjer, du som inte orkar resa dej när de sjunger en arbetarsång och sitter och skryter om det. Jag var tvungen att hjälpa dej bli ren. Man kan inte låta folk lusa ner en, när man knappt har råd att köpa lite såpa. Sitt inte och tjut så min granne Ström hör det, då kanske han kommer in och kör ut dej! Och barna kan vakna. De som flyger är inga stollar för dej som inget begriper. Mary snyftade än värre. Snöt sig i Bettys f
ina rena underkjol med brodyr, kjolen hon haft då hon läste fram.
- Slummen, du ä’ som sirapskrukorna i slummen, dom frågar och frågar och lägger sej i, om dom så bara ger en tjugufem öre. Kararna frågar de inte minsann, busarna, dom håller di om ryggen, men en annan ska sättas på hem och spinnhus och fan och hans portgångar, du ä’ en sån där slumhöna! Flygarna ramlar ner och slår ihjäl sej, läser du aldri tidningar, och bilarna vill ingen åka i. Fint folk åker hyrvagn.
- Vad är slummen? Betty darrade av vrede. Det var väl inte så roligt att bli hjälpt, att bli avlusad, men Mary var så fräck, och Betty så led åt allt. Hon tänkte inte krusa längre…
- Vet du inte ens vad slummen ä’, din bonnböna? Det är frälsningssoldater som går ute om nätterna och samlar ihop smygluder och fyllkärringar och en del går i hemmen om dagarna och frågar ut folk precis som du och skurar och lever fan i deras hybblen, fast nåra pengar har di aldri att ge dom, nåra paltor möjligen som de tiggt och som inte duger att jäska på. Hur fan ska jag komma härifrån, jag skiter i Edvards pengar, din buse te’ kar kan gärna åka på Holmen, Edvard har inte anmält honom, men jag ska anmäla honom, det kan du ge dej fan på. Mary snöt sig åter i Bettys vita kjol. Betty reste sig och gav henne en örfil. Betty reste sig och gav henne en örfil. Hon slog så hårt hon orkade med knuten hand, Mary föll av stolen, blev liggande på golvet och såg vettskrämd ut. Hon glömde att gråta.
- Klä på dej och ge dej av, din ”jäska”, det finns gamla bössor här! skrek Betty, vit i ansiktet. Hon hade inte menat att slå till, hon hade aldrig tänkt skrämma med bössor, men hon hade åter gripits av en ilska hon inte var herre över. I en glimt såg hon människans hjälplöshet inför egna känslor. Ingen tycktes kunna bestämma över sitt handlingssätt. Godhet, ondska, sinnelag var beroende av hur andra var. Hur livet, hur situationen tedde sig. Och nu låg människan kvar på golvet, grät inte, bara låg där. Betty kände kväljningar, benen darrade, hon måste sätta sig. Båda kvinnorna teg. Mary låg på golvet och stirrade rakt upp i Bettys ansikte, Betty stirrade tillbaka och kände hur kväljningarna tilltog i styrka.
- Jag ä’ vann att få stryk, säger Mary till slut med hes röst.
- Det är jag också, säger Betty, rusar ut och kastar upp. Det lättade sinnet och strök bort dimman för ögonen. Hon kände ingen ånger och var åter stridsberedd; Mary skulle väck. En gök gol nära intill, stararna småkvittrade, koltrastarna kilade bland vitrotsgräset och plockade, och solen var på väg ned i väster. ”Och vi sitter inne och träter och slåss”, sa hon högt för sig själv. (…) Betty satte på kaffepannan. Hon ville ju ha kaffe, den där Mary, den där ”jäskan” med sitt ”juffe”. Hon blev i alla fall tyst, och hon lipade inte när hon fick en örfil. Kinden hade blossat upp – kanske hon skulle få blåmärke i moron? Vilken dag! Vilket slut på dagen! Men hon är ren och avslutad i alla fall! Betty grinar snett medan hon mal kaffe. Hon minns en lärarinna som slagit till henne i ansiktet för något hon inte gjort. Betty hade ögonblickligen lyft armen för att slå igen, men inte nått upp till lärarinnans ansikte, utan träffat hennes arm. Mor hade tagit Betty ur skolan. (…)
- Fredrik brukar slå mej gul och blå då han är full, säger hon. Jag får rymma ut i ladan eller skogen med barnen. Drick ”juffet” här, jag menade inte slå dej, men jag vart arg för att du var orättvis! Jag är ingen frälsningssoldat, och jag ville bara hjälpa dej, för du har ont i händerna. Annars skulle jag inte besvärat dej med renlighet. Det är alldeles omöjligt att hinna till i morron! Drick kaffet nu, så känner du dej bättre. Jag – jag skäms för jag slog dej, du får ursäkta mej! Det satt långt inne för Betty, men bandagen om Marys händer gav Betty en föreställning att hon anfallit en försvarslös människa. Hon som beundrat greven för han inte tillåtit Frits slå den berusade Fredrik! Och något måste hon ju säga, fast hon inte alls ångrade att hon slagit till
- Göken gal ute, drick ur kaffet så gr vi ut ett tag. Jag trodde vi skulle få en trevlig kväll – jag har inte så många här att tala med.
- ”Trevlig kväll”! härmade Mary. Om du visste så ofta ja’ hört det, ”en trevlig kväll” fast det ofta slutat med slagsmål, som nu, fast vi inte ä fulla. Du ä’ en fjolla, vet inte ens vad slummen ä’. De’ ä’ bra att Fredrik ger dej en omgång ibland, din svåger ä’ ju en stilig karl, så Fredrik vet nog vad han gör. Edvard sa att Fredrik hängde efter dej och efter alla kärringar.
- Du kan få en örfil till, om så är, säger Betty kallt, sätter kaffekoppen på det blåmålade bordet och går ut. (…) Betty borde inte ha slagit till henne, nu fick hon det att hänga hatten på. Fredrik och Betty slog folk, båda två. Men Mary hade inga vittnen. I byn talade man göra vad som helst, och det måste vara två vittnen. (…) Ju maktlösare Mary blev i Bettys tanke, ju lugnare och försonligare kände Betty sig. Det var klart att hon var arg för att Betty velat tvätta henne, men hon hade ju ont i händerna. Det var tur att hon hade eksem, annars hade hon haft både lus och valkar kvar. Nu behövde Mary inte skämmas för hon blev hjälpt. Men så mycket vett att hon begrep det hade hon inte! Och till på köpet trodde hon att Tallbos var förmögna, därför att det fanns fem höns! Inte en månad skulle Mary klarat sig förra vintern i Tallbo! Hon skulle ha svultit ihjäl, och hönsen också, så lat som hon var. För nog kunde hon haft dräkten snygg och skaffat sig en blus, om hon inte varit lat. Hon såg ut så där för att folk skulle ge henne något – det var ett gammalt knep. Fast hon hade ju stått och tvättat, haft tungt arbete, råkat ut för olycka. Fått eksem av luten. (…)De kunde plocka blommor, så folk i stan kunde se att hon varit på landet.(…) Kanske händerna blev bättre i solen, och Mary glömde örfilen?(…)Betty gick missmodigt in till sin gäst, som svurit en helig ed att aldrig mer ge sig ut på landet. Det hjälpte inte att Betty försökte övertala henne att gå ut och se på allt vackert eller att Betty sa att hon ångrade sig och ville de skulle plocka blommor.
- Finns det inte nåt lås till dörren så en kan låsa om sej och få vara med fred! skrek Mary där hon låg på den gamla soffan i ”grevekammaren”.
– Vem fan bryr sej om dina blommor? Betty stod hjälplös och såg på henne. Hon kände hur ilskan åter sig. Ett slags förakt blandat med ångest grep henne. Hon skrattade, gällt, övermodigt, slog igen kammardörren med en smäll, ställde en köksstol utanför. (…) Mary kom inte ut genom kammardörren. Stolskarmen hade hakat fast i dörrspegeln, så att hon var tvungen att gå fönstervägen då hon måste ut på natten efter allt kaffedrickandet. Hon stod kvar ute i den ljusa sommarnatten tills började frysa. Yrvaken, olustig. Så argsint hon varit, den där slynan!(…)Som Edvard skrutit om den här fjollan.(…) Klart att Betty hade pengar, när hon kunde bädda så här bekvämt. Snåljåpan. Mary låg och snyftade tills hon somnade igen. Betty vaknar i fyrataget, utvilad, fattar långsamt gårdagens händelser, minns stolen för dörren, springer upp, öppnar tyst sin dörr ut till köket, ser att stolen står kvar orubbad. Hur hade människan burit sig åt, så mycket kaffe som hon druckit? Fönstret! Hon lugnar ned sig, får se tvättbaljan under bordet. Hon hade glömt Marys tvätt – nu blir hon inte av med henne! (…) Hon har inte tid att koka kläderna. (…)Hon står och ser på tvätten. Den är inte så fin som hon skulle velat ha den. Mary är ju tvätterska! Nu skulle det väl bli kritik! (…) Hon tänkte tillbaka på gårdagen, och åter stack förargelsen till i henne. Hon var inte säker om Mary ljugit alltihop, att hon var syster till den där Edvard. Komma och se ut som ett spöke, full av lus! Men Betty hade nog härjat för mycket med henne? Kanske var hon påstridig mot bröderna i Tallbo också? Nån ordning måste det vara. De är bara lata, de ids inte tvätta sig, såna där som Mary och svärfar och en hel hop andra. De blir förargade för man kommer på dem med skitaktighet. Skylla på eksem! (…)Marys bulsiga underkläder, som hon fått av Frälsningsarmen, var torra och strukna(…) Mary vaknade inte förrän vid tolvtaget. Betty var ute med barnen, solen sken, köket var varmt, det luktade kaffe. Mary ser på sina rena kläder, på kaffebordet, på tvättfatet som stod framställt på en stol med ren handduk över karmen, en tvål.
- Hon vet ju att jag inte kan tvätta mej, mumlar hon, men får se en mjuk vit trasa ligga bredvid fatet. Hon får tårar i ögonen. Betty hade kommit ihåg, och hon hade lagt fram en trasa, så att fingrarna inte skulle bli våta. Hon hade tvättat hennes kläder! Mary storgrät, och då Betty i detsamma kom in föll hon henne om halsen och stammade tack! och snälla du! och du är en ängel! och förlåt mig! Betty fick också tårar i ögonen. Mary slutar snyfta, och lindar av trasorna. (…)
- Blöt inte händerna, Mary, jag ska hjälpa dej. Jag tvättar dej i ansiktet med trasan. Du ska få se du blir bra bara du sköter dej. Betty tvättar henne i ansiktet, håller henne hårt om nacken.
- Fan va du sliter mej i håret.(…) Mary dricker kaffe och tänder en cigarrett. Magnus kommer in.
- Morrn tant, säger han och niger i stället för att bocka
- Han ser gummorna i byn niga när de hälsar, kararna i Tallbo bockar sej inte ofta precis! Ibland niger dom också i fyllan, så pojken har ingen att ta efter. Betty är butter i tonen då hon förklarar. Mary hade gapskrattat för att pojken neg.
- Tant bränt sej, Magnus pekar på Marys händer.
- Ja sa att du bränt dej, att du måste ha ombundet och handskar på, du kan säja det, om nån kommer hit, skyndar si Betty förklara.
- Kommer dä nån hit ner i avkroken då?
- Ja, en granngumma, hon vill ha ett brev skrivet, hon är så darrig i händerna. Betty ville inte förklara att Maja inte kunde skriva, för att Mary inte återigen skulle börja med sin kritik om det som var ”bonnigt”. (…) Mary tänder cigarretten, som slocknat. Magnus s
er intresserat på.
- Harset ä godast på morron, ta dej ett bloss vettja! Du ä’ dum, Betty, som försöker vara så pimpinett. Ja ska ha trasor om hännera hädanefter, då sir det mer ut som jag bränt mej. Handskarna var ju rena annonsen om att ja’ är smittfarli.
- Du skulle äta, Mary, och kanske inte röka förrän du blir bra i händerna. Jag ska koka ägg.
- Inte än, jag ska ta på mej de här rena underkläderna. Du ä alla tiders, du måtte vatt oppe hela natten för å få rent åt mej. Dä klart att flygning ä någe bra, säger hon apropå och snyftar till.
- Vi ger fan i Edvard å hans pengar! Du behöver ditt, och Edvard får göra opp med din karl. Ett djävla ärende Edvard skicka mej i, och inte har jag returbiljett heller! Rösten bryts gång på gång. Betty blir mer och mer uppmjukad. Mary hade nog inte ljugit om att Edvard var hennes bror.
- Den där jeppen som ja fick skjuts av i går skulle hämta mej här i dag, sa han, men han va på snusen, så det är inget att lita till, och inte iddes han åka ända hit heller. Ja fick gå av vid en avtagsväg och fråga i kåkarna efter Tallbo. Också ett sätt att kåken heter likadant som folket som bor där. Betty blev mörk i ögonen. Hade hon gått omkring i stugorna i den hatten och med valken och lusgnetterna, och med rödfärg på kinderna?(…)
- Sa han inte va han hette? Hade han en fux med ett vitt band kring bakbenet? Var han lång? Vad hade han för vagn?
- Fux? Menar du en häst, det var en mörk stor tjock häst och nog var jeppen lång och gammal och viktig! Han hade inte tid, bevars, att köra mej ända hit. Han kände er i Tallbo, sa han.
- Var det en fin vagn?
En gigg, höga hjul, gulmålad. Fasligt nyfiken du är! Han skulle komma i eftermiddag, så jag hinner till tåget, men jag måste ha pengar till biljett. Mary har hårnålar i munnen och talar otydligt.
- Varför sa du inte i går att du skulle få skjuts?
- Hur skulle jag hinna det, som du hade tytan i gång och skulle tvätta en, förhörde en och levde fan på alla sätt! Bli inte arg, Betty, du är bussig, genombussig, men han var ju på snusen, hör du ju, och han kanske inte kommer. Jag ger mej av i god tid till tåget om du ger mej till biljett.
- Jag tänkte du kunde stanna ett par dar och vila opp dej, vill inte du ska resa din väg och tro att jag är nån snål bonnlolla, som du påstod. Men vill du resa kan jag inte hindra, respengar får du av mej.
- Vi får se om han kommer, klart en vill åka när det är så långt. Betty kände sig som en underordnad. Mary hade tagit tyglarna, och nu var det hon som bestämde om hon skulle stanna eller resa.
- Bäst du reser i dag, antingen han kommer eller inte! Jag är tröt på det här. Du är så konstig, att jag står inte ut med dej. Nu måste jag sköta mitt. Gå ut medan jag lagar mat och sköter lillen! Det är sol ute. (…) Det var eftermiddag. Ström, Mary, Betty och barnen drack kaffe i trädgården. Då kom skjutsen. (…) Mary reste sig och neg. De andra förblev sittande kvar. Greven vinglade på stegen, han var tydligen fortfarande ”på snusen”.
- God dag, mina damer och herrar! Jag skulle hämta en dam här, jag sviker aldrig en dam, står alltid till tjänst! Får man slå sig ned, kanske finns en kopp kaffe.
- Ska se efter! Säger Betty eldröd i ansiktet, reser sig och går in. Mary kommer efter.
- Han är gaskig i da’ också, törs en åka med honom tror du? viskar Mary.
- Det törs du. Hästen går till station av sej själv, och greven är inte så farligt drucken.
- Greve! Ä du förbannad! Ä’ dä en greve, jisses! Hur kommer dä sej att han känner er? Kors, å ja som prata’ så mycket goja i går. Ljög honom full, sa att jag va släkt mä er å allting! Fredrik va min kusin, sa jag.
- Jaså, jaha, det kanske är likadant med släktskapen med Edvard, att du ljuger alltihop! Men det gör detsamma, greven ska få kaffe och du klär på dej och du får pengar till biljett och så talar vi inte mer om det. Mary fick en femma. Betty hade tänkt ge henne tio kronor av sitt förråd, men tappat lusten.
- Edvard kan betala igen femman när han får arbete. Jag har inte råd betala resor åt hans systrar. Greven är en hygglig karl, och det är inte värt att du ljuger mer för honom. Det är bäst att du håller ihop mun alldeles. Han kände förresten inte igen dej. Betty slår och slänger med spisringarna, mal på kaffe, diskar en kopp. Mary är i färd att dra av trasorna hon har om händerna.
- Ha dem på, du har ju bränt dej, greven behöver inte veta nå’t annat, sa Betty med en lojalitet kvinnor kan visa även då de är fientligt inställda till varann.
- Ta av dej min underkjol, den får du inte. Mary hörde inte på, slet och drog i trasorna.
- Har du ingen rödfärg? Inget rött blompapper? Hur ser ja ut i håret? En greve, vem kunde tänka sej det? Ja måste ha lite potatismjöl och gnida in händerna med, så inte eksemsprickorna syns! Herregud, stå inte och fånbliga, dä klart att man måste stunsa opp sej lite, så blek som en blitt! Har du inte nåt en kan färga kinderna med? Och läpparna är ju nästan blå. Betty hade aldrig sett en sminkad kvinna annat än på teatern, och så hade hon hört att alla prostituerade målade sig.
- Jag har ingen rödfärg, men potatismjöl kan du få. Nyp dej i kinderna, så blir de röda. Du begriper väl att det syns om du målar dej, i synnerhet nu i solskenet. Vad skulle greven tro? Och jag blir utskämd om jag har främmande som målar sej!
- Du milde en sån förbannad bonnfjolla! Begriper du inte, att det ä’ en tjangs för mej, han ä’ på snusen, ä’ greve, har pengar naturligtvis! Tror du han ser att jag målat mej? Han ä’ för dimmig till de! Har du ingenting, inget rött, lingon, rödbetor, va fan som helst! Mary drar ihop sitt nytvättande livstycke, tar av sig Bettys vita underkjol, tufsar upp håret så det nästan ser ut som om hon hade valk, snor omkring och kikar i skåp och i hörn som hon trodde det stod en sminklåda där. Betty står handfallen, börjar skratta.
- Lite lingon har jag, vänta lite, och hon tar fram en kruka sura lingon, slår upp i Marys ansikte.
- Du har rosor än så länge, Betty, du är för rödblommig! Du ser ut som en bonnjänta, du kan inte förstå hur det känns att inte kunna stunsa upp sej! Vänta du, din ti kommer nog. Mary gnider in kinderna med lingonsaft och lyckas få dem rödfärgade, stryker lingonsaft på munnen. Gnider näsa, haka, händer med potatismjöl.
- Det finns extra saker att köpa, att färga munnen med, en sorts röd smet, men de’ ä’ så förbannat dyrt! Har du ingen ådekolong, så en kan lukta skapligt?
- Du är ren, det duger bra. Det ger den bästa lukten. Men Mary hörde inte på. Hon tog handtvålen och gned med den under armhålorna på dräkten. Den luktade starkt antiseptiskt.
- Huvudsaken det luktar, nickar Mary och sätter på sig hatten framför den lilla köksspegeln.
-Har du ingen annan spegel, en ser ju inte nosen ens! Betty skrattar fortfarande, men känner sig som om hon ville gråta.
- Hatten är väldigt bra, du blev som en annan människa. Du ser tio år yngre ut än i går och du är rödblommig! Gå till greven nu, gå är du snäll! Jag kommer efter med kaffet.
- Ä jag bra Betty, ä’ de säkert? Förlåt mej att ja gaddat dej, du ä’ bussi, ja’ har ju sagt det, du förstår inte hur de’ e’ i stan, en måste klara sej på någe sätt, ja, ja’ går nu tjata inte! Bra att du hitta’ på det där om att jag bränt mej, fint, du måtte i alla fall gilla mej. Greven kanske tycker synd om mej när han får höra att ja’ bränt mej! Syns de’ inte att jag har lingonsaft i syna? En sir ju inget i spegeln, men rött ä rött! Ja ja’ gårju , sir du väl, kom etter snart me’ juffet, dina kilar kanske börjar gasta å ja’ kan inget me’ kilar. Har du inga vita byxor me’ spets eller brodyr du kan låna mej ett par fina byxer, gör de, så en slipper känna sej som en drög.
- Jag har inga byxor att låna ut. Dina egna är rena och duger bra. Tänker du visa byxerna för greven? Du måtte var tokig, eller du är bara fräck! Mary svänger tyst iväg ut för att erövra en greve. Det var som en storm gått genom stugan. Mary hade plötsligt blivit galen, blind och döv för allt utom greven. Var det titeln, eller trodde hon att han var rik? Skulle hon locka honom, tigga pengar av honom, lägga sig med honom? Och som hon skällt på Betty, fast det var som om det inte blivit sagt. Ingen bryr sig om vad en dåre säger, och Mary var galen av lust efter pengar, eller efter en greve, eller född galen! Rödbetor? Lingon? Spetskalsonger? Vad inbillade hon sig? Inte kunde hon släpa med sig lingonsaften och sme
ta på vart efter färgen försvann från kinderna!(…) Betty öppnade dörren igen och ropade ut till paret:
- Bäst greve Fäld lagar så fru Kvist kommer iväg! Jag vill inte ha henne här längre! Jag känner henne inte och tror inte ett ord av vad hon säger. Det är bäst att åka till stationen med henne nu med detsamma. Så drog hon igen den tunga dörren och la på haspen. Satte sig vid bordet och grät med den minste i knät. Alltihop var vanvettigt! Mor sa ibland att särskilda små djävlar följde en och ställde till allt möjligt som kunde göra en löjlig, få andra människor att göra spe av en. (…) Människorna var själva smådjävlar. Mary var en fräck gatsopa. Spetskalsonger! Jag tvättade henne, kammade lusen av henne, tvättade hennes lump, gav henne pengar! Mor skulle tro jag blitt tokig om hon visste det! Jag släpper ingen in här mer. De får ge sig av.
- Fredrik och Frits har arbete, de kan inte komma till greve Fäld. Inte värt greven kommer ner hit mera. Åk iväg med fru Kvist, greven har ju lovat henne skjuts.
- Det här är inte samma människa, det var en annan jag skjutsade i går! Greven stammar på målet, är helt rusig.
- Jo, det är samma en! Jag har bara lagat så hon fått smörjan av sig! Se nu till hon kommer till tåget.
- Ja, men det här är en sny-ygg kvinna och snäll, har brä-bränt sej, synn omna! Fru Betty tycks vara ett, ett ri-ivjärn. Så enfaldig han ser ut, så gränslöst idiotisk och så gammal han blev med ens, allt eftersom han fyllnade till. Den lille hon har i famnen börjar skrika.
- Greven måste ge sej av och ta människan med sej, och kom inte hit mer.
- Flicka lilla, du begriper ingenting, ingenting. Du ska va snäll ve folk. Han börjar plötsligt tala landsmål.
- Är ni folk, ni två? Ni har gett fru Kvist konjak, ser jag! Ni får inte sitta här och supa! Ge er av, åk hem till er hushållerska!
- Hon är svattsjuk, sa Mary, tömde i sig kaffet, som blandats med konjak, och tände en cigarrett. Hon ä’ svattsjuk seru, hon vill åt dej själv, dä syns ju tydligt att hon ä svattsjuk.
- Min hushållerska ä’ svartsjuk, det har du rätt i, men hur har fru Kvinst, fru Kist eller hur namnet var, fått reda på det? Men hon ska iväg nu snart! Du kan komma till mej! Vi åker direkt, jag gör va fan ja vill! Va sa Betty, vill inte kararna ha jobb hos mej? Samma, min fänta, behövs inte, ska inte besvära. Fru Krinst och ja reser nu. Mary serverar mer konjak ur fickflaskan.
- De’ e’ Tallboskan som ä svattsjuk, sir du inte de’, din stackars grevetok? Harru hushållaerska, harru piger också? Ja’ tänker inte bli bonnpiga. Hon stjälper i sig konjaken.
- Nu ska vi ge oss av te stasjon, kom nu! Sitt inte å bliga på den där fjollan, hon har ju två ungar och en kar som slår nyckelbena av folk – hon slåss själv också! Hon slog mej i natt. Greven lyssnar inte, stoppar fickflaskan på sig, försöker buga åt Bettys håll, och strosar iväg ner till hästen. Betty går in. Mary följer efter henne, men Betty lägger på haspen. Den lille skriker för fullt, är hungrig och våt. Mary går runt till köksfönstret.
- Ja’ törs inte åka me’n, han ä ju stupfull! Kan inte ens säja mitt namn.
- Ge dej av, annars skickar ja efter fjärdingsman. Greven kan köra även om han är full! Det är en vanlig arbetshäst, han skenar inte. Ge dej av, du har inget kvar här att hämta, din gatmalena.
- Vore lagom bränna opp kåken för dej! Du ä’ viktig för du har tak över huvet och masser mä mat och sänger och dubbellakan, men betala en fatti arbetare som karn din slagi fördärvad, dä skiter du i. Betty bultar i väggen på Ström, som fattar situationen, går fram till Mary, tar henne under armen och leder ner henne till skjutsen. Betty drar munnen till ett snett grin. Små korn av svart lingonfrö satt fastlistrade på Marys eldröda kinder. Hon såg ut som en pajas. Fint främmat greven kommer med till sin hushållerska! Gudskelov, nu gav de sig av båda två! Mary passade bra för greven. Han som kramade i smyg då man bjöd honom mat. Som talade om ras och blodsarv. Fyllfantasier. Han hade ju inte ens känt igen Mary, bara för att hon tvättat sig och fått valkarna ur håret. ”Tallboskan”. Betty flinar i diskant som en ligistslyna. ”Tallboskan”, hade Mary sagt! Greven förstod inte ens vem hon menade. Betty var en gammal käring nu, var ”tallboskan” med två ungar. Bra att hon gett Mary en örfil. Det skulle hon aldrig ångra. Aldrig. Vad de skulle undra i byn…
- Hon var in te mej och fråga, sa hon va Fredriks kusin, att hon var från Stockholm, berättade Maja då hon kom dagen efter för att få sitt brev skrivet. Men jag vet inte att bröderna har nåra kusiner i Stockholm. Sa att Fredrik var skyldig hennes bror pengar. Jag tror inte hon var in till nån mer än mej.
– Fredrik är skyldig hennes bror pengar, tror jag, men jag kunde inte betala, så hon fick följa med greve Fäld när hon kom och ville tinga kararna för nåt arbete. Fäld har varit här två gånger, i går var han inte nykter. Fredrik tänker inte ta jobbet hos honom. Maja tycktes inte höra.
- Det är synd om greve Fäld, sa hon omsider. Han var den grannaste karlen på trakten en tid på världen, och väldigt snäll, för snäll. Han gifte sej tokigt också, och sen när han ble ängkling fick han än värre med hushållerskan. Nu har visst länsman vatt där. Han måste bygga om lagårn, men har inga pengar. Det är nog för det Fredrik inte vill dit. Fäld är utfattig och har skulder överallt.
- Han ska bygga. Han har kanske ärvt. Ström trodde det.
- Ja, det vore bra för honom, han kan behöva lite medgång. Mer blev inte ordat om Fäld. Ingen i byn hade lagt märke till den utspökade Mary.
- Den stackars människan. Hon hette fru Kvist, och hon hade eksem på händerna. Jag gav henne respengar, sa Betty och kände sig som en hycklare.
- Ja, ja, det är ett elände för alla, suckade Maja och började diktera vad hon ville ha sagt i brevet till sin dotter
- Tror inte tant Maja att den där fru Kvist var inne nån annanstans, hos gammeldotern kanske?
- Det var hon visst inte, och Hilda är förresten inte hemma, hon är osams mä far sin. Då ger hon sej alltid iväg till nån bekant i Stockholm. Men hon brukar komma igen efter ett par dar. Om hon visste du kalla henne gammadoter rev hon ögena ur dej. Hon är bara tretti år.
- Katrin brukar säja så.
- Ja ja, men Hilda är stark som en oxe och nästan vanvettig när hon blir arg, så akta dej för att säja nåt som retar henne.
- Alla människor blir vanvettiga när de blir arga, sa Betty. Hon blev alltid nedstämd av att skriva Majas brev, hälsa till ”tant” från lille vackre Samuel. Det var ju dock hans mamma. Hon kände sig som medspelare i något hemligt brott. Ofta hade hon varit på vippen att säga till Maja att Katrin visste vems pojken var. Men Majas dotter var gift med en ”fin” man och han fick inte veta att hon hade ett barn före honom. Och alla på trakten som inget vetat! Kanske inte Katrin heller visste säkert. De måste ju tala om det för pojken när han blev större. Han hade Majas stora, svarta ögon. Och Betty skrev att Samuel behövde skor, och som i varje brev skrev hon och klagade över att äldsta dottern var död, och att änklingen, Majas måg, inte frågade efter Samuel. (…) Han visste för mycket. Nu hade Samuels mor gift sig med en fin man och nu måste saken absolut hållas hemlig. Modern fick i hemlighet sända det hon kunde lura av sin man, sända pengar och paket till sin lille son och sin gamla mor. Allt för folks elakhet, för konvenansen, för kyrkans dom, mest för skvallret. Betty visste det, hon ljög helhjärtat för Majas och pojkens skull, men ändå blev hon nedslagen av de där breven. (…) Människorna var galna när det gällde barn: ”äkta säng”, ”arv”, dopsedel, hemortsrätt, frejdebetyg. Det blev en plump i frejdebetyget om barnet var oäkta född. Kanske inte fick rösta. De var ju så noga när det gällde röstning.
- Den där Mary, som ville ha pengar av Fredrik, var en riktig otäcka, sa Betty plötsligt och höll upp i brevskrivningen.
- Ja, en kunne nästan se det, sa Maja på sitt långsamma sätt.
- Hon var så tokig, men det kom nog an på att hon hade eksem och inte kunde arbeta, försökte Betty dämpa sitt omdöme. Hon var inte klar över om hon hatade eller tyckte synd om Mary.
- Ja ja, i stan är det inte lätt att leva, Betty. Vi skriver inte mer, hälsa bara från Samuel och mej, hälsa från dej själv också. Du har skrivit många brev nu! Betty hälsade inte från sig själv. Hon hade aldrig sett Majas dotter, som nu var fin fru. (…) Samtalet gick trögt, inget var intressant. Magnus och Samuel, som alltid brukade vara sams, kom ihop sig, slet varann i håret, och måste skiljas åt.
- Det är ingen bra da i dag, en tykobraheda’! En skulle inte ta sej för mä nåt en sån da’. Du har så fint Betty! En tycker det är roligt gå hit, så dant som dä’ vatt här i många år. Får du nåra pengar av dom, eller super di opp allting nu som förut?
- Jo då, jag får pengar och de har arbete. Fast de kom ju fulla häromdan, damma da då greve Fäld var här. Men det var visst nån bonne som trugat dom. Betty blev röd. Satt hon inte här och tog dem i försvar! Maja visste ju bättre än Betty att de inte behövde trugas. (…) Samuel och Magnus satt i var sitt hörn av köket efter sitt slagsmål, Magnus med tummen i mun. Samuel blängde under lugg.
- Ta bort tummen unge. Magnus tog inte bort tummen. Betty gick fram till honom.
- Lille Magnus, ta bort tummen, Samuel har ingen tumme i mun. Du är också stor pojke nu!
- Samuel säjer du är hans mamma! Och så börjar Magnus gråta bittert.
- Sa ja inte, vi skulle ha tant Betty ihop te mamma, men det ville han inte! Han är elak! Maja stirrar med sina outgrundliga ögon. Ser ut genom fönstret, tummar på förklädet.
- Såna ungar att få för sej. Betty darrar på rösten.
- Kära Samuel, den snälla tant Maja blir ledsen om du vill ha nån ann till mamma! Jag ska vara din bäste vän, blir inte det bra?
- Nej, nej! gallskriker Magnus. Stora tårar rullar på Samuels kinder.
- Vi går ut! Kom så går vi ut! Tant Maja dukkar kaffe och ni ska få choklad, gott, gott! Samuel, säg inte så där åt Magnus, han är för liten, han förstår inte! Och gråt inte, lilla söta Samuel.
- Jag tror den där Maryförgiftade hela kåken, säger Betty ilsket (…) Betty kände som om nålar stack henne överallt. Hon tyckte att hon var grym mot barnen, men visste inte vad hon skulle ta sig till. Varför kunde inte Maja säga att Samuels mor var bortrest och skulle komma om nåra år? Hitta på något, hellre än att pojken skulle gå och undra! Han var fem år, snart sex och vaken för sin ålder. (…)
- Maja, säg till Samuel att hans mor är bortrest, att hon kommer om nåra år, när hon tjänat pengar, säg att hon är i Amerika!
- Ja, jag måste nog hitta på något, han förstår ju inte att hon är död. Han betraktade ju min döda dotter som sin mor. Han var bara en vecka när hon tog hand om honom.
- Hitta på nåt, säj att hon är i Amerika och kommer hem rik och fin. Maja nickar. En tår rinner nerför den skrynkliga kinden.
Det är midsommarafton och Fredrik kommer på eftermiddagen, spik nykter. Han är gul i ansiktet och svetten pärlar om pannan; han är sjuk. Han skakar av frossa och kan knappast tala. Betty springer in till Ström och ber honom hjälpa till att få Fredrik i säng.
- Han är dödssjuk, han skakar så han kan inte tala! Ström ser allvarsam ut. Han tar sin butelj med den fina napoleonkonjaken ur skåpet och frågar Betty om hon har liniment hemma. Det kan vara lunginflammation, säger han. Ett fruktat ord, lika fruktat som difteri. Ofta dog folk i lunginflammation, liksom i difteri. De bäddar ner Fredrik. Han verkar som om han inte förstod. Han sväljer ett glas av den fina pärlande konjaken, och frossan stannar av.
- Har du håll? Fredrik skakar på huvudet. Han får plötsligt uppkastningar, blir gulare i ansiktet och vrider sig av smärta.
- Det måste vara gulsot eller gallsten, säger Ström. Vi måste hämta en läkare.
- Nej, viskar han hest, nej ingen doktor.
- Jo, säger Ström, det är tvunget. Pulsen slår bara sjuttio och hjärtat dunkar som en hammare. Betty drar Ström med sig ut i köket.
- Hur ska vi få hit en doktor midsommarafton? Den som finns brukar ha långa supperioder.
- Vi måste försöka tvätta av Fredrik och bädda rent. (…) Fredrik blundar, tiger. Betty hämtar vatten, enda paret rena lakan, men tänker skölja upp de Fredrik smutsat. Solen sken och de skulle snart torka. De tvättar Fredrik över hela kroppen, medan han ligger kvar på de smutsade lakanen. Han verkar inte veta av det.
- En grann kropp, säger Ström. Betty rynkar ögonbrynen. Gubben kunde väl vara tyst! Hon hade försökt stålsätta sig, vara ”klinisk” (…)
- Jag går till handelsboden och ringer. Maja får gå hit och ta Magnus med sig hem. Jag ska säga åt henne. (…) Hon tvättar Magnus, tar på honom hans bästa kläder.
- Du ska gå till Samuel, han vill leka med dig. Pappa är dålig. Han har ont i magen och måste ha tyst, säger hon. Pojken bryr sig inte om det. Han är för liten, tänker hon, men känner ett styng i hjärtat. Kanske hon inte lärt Magnus tycka om sin far? Det hade hon inte, men pojken brukade ändå tycka om att sitta i hans knä. (…)
- Det gör så helvetes ont! viskar han hest. Jag tror jag kolar av! Ge mej vatten!
- Du kanske bara får kräkas igen.
- Jag måste ha vatten. Hon går ut efter vatten och ger honom att dricka. Han sväljer fulla glaset i två klunkar, ligger stilla, men får plötsligt åter kväljningar.
- Kanske matförgiftning. Är det knip i magen?
- Nej, viskar han, nej, jag har så förbannat ont, kommer doktorn?
- Ja så fort som möjligt, säger Betty som inte vet om han kommer alls. Plötsligt har hon blivit intim med denna man. Hade tvättat hans kropp, sett honom naken. Hon rodnade då hon tänkte på att hon tvättat hans lem, som styvnat till. Hon kände obehag. Kunde han vara så sjuk, när sånt kunde ske? Hon skulle ha tvivlat om någon sagt henne att det manliga organet blev styvt i dödsögonblicket.(…) Hon greps av ett djupt medlidande med honom, när hon såg honom ligga där hjälplös, i plågor. Obehag, bittra minnen av oförrätt försvann långt bort i hennes medvetande, men låg på botten och malde, klöv henne itu.(…) Fredrik skulle bli ursinnig när han blev så bra att han orkade vara uppe och kom ihåg att hon och Ström tvättat honom. (…) Nu kom Maja. Hon kände igen henne på sättet att försiktigt öppna dörren, på hennes pustande. Betty vinkar åt henne. Maja står stilla i dörren, ser på Fredrik.
- Det är gallsten eller njursten! Det kan också vara gulsot eller bådadera, säger hon sakkunnigt.
- Är det farligt?
- Det är det allt, men det är inte smittosamt. En tråkig helg för Betty!
- Det är värre för Fredrik, säger Betty avmätt – Magnus är i andra kammaren.
- Ström gav sig av till handelsbon för att ringa. Han skulle be handlarn om skjuts efter doktorn. Handlarn har en fin häst och vagn.(…) Betty tyckte svårigheterna tornade upp sig. Helger? Varför var det så märkvärdigt med helger? Skulle inte doktorn ha egen häst? Resa bort hade han rakt inte lov till, det visste hon. Men han skulle åka gästgivarskjuts eller efter godsens vagnhästar. Han accepterade inte bondskjutsar, hade Betty hört.(…)
- Djävlar! väser han, svetten rinner. Hon torkar av honom, blir rädd. Tänk om han dör nu när hon är ensam minst en timme till, kanske två, innan Ström kommer!
- Vatten Betty, vatten! Han kan inte bli sjukare, han får vatten, tänker hon, och ger honom ett glas avkylt vatten.
- Det kan vara åt lungorna, ge honom inte kallt vatten, hade Ström sagt. (…) Betty grunnade förtvivlat. Försökte minnas vad hon visste om sjukdom. Det var mest lunginflammation, mässling, difteri, lungsot. Gallsten? Gallan satt nånstans i levern och levern låg på högra sidan i magen, trodde hon sig ha hört. Men hon hade klämt där och det hade inte gjort ont. Njurarna? Var satt njurarna? Minnet stiger fram: ”han hade blod i urin”. Det var farmor, Bettys fars styvmor som sagt det om sin gamle man. – Bettys fars styvmor som sagt det om sin gamle man. ”Han blev slagen över njurarna, blev aldrig människa, blodet rann av honom den vägen.”
- Du måste behålla vattnet, försök håll tillbaka så du inte kräks upp det! Doktorn vill ha urinprov när han kommer, säger hon befallande, men darrar inom sig. Fredrik svarar inte. Han ligger med hopknipa ögon, händerna är knutna. Grädde! Han var uthungrad. Nej, grädde fick man kräkas 
av då man var sjuk. (…) Nu började Bengt-Axel skrika. Hon måste gå ifrån, måste tysta honom, ge honom mat. Man måste ha tyst då man var sjuk. Men då han föddes hade hon inte haft tyst! Då satt de och söp och skrålade innanför väggen hos farfar. Då var inte Ström där. Minnet stramade upp henne. Den gången var det julafton, nu var det midsommarafton. Den gången massor av snö – barnmorskan höll på att inte komma fram fast de åkte släde. Nu gick det att köra med gigg eller sulky. Köra tokiga kvinnor i fin gigg!(…) Måtte doktorn ha nåt med sig, så att plågorna stillas! Men barnmorskan hade sagt att den här doktorn gav aldrig sina patienter nåt annat än acetylsalicylsyrepulver. Barnmorskan hade trätt med doktorn om en opererad blindtarm. Fallet ville sig inte, ”apedencitis” hade barnmorskan kallat det och sett viktig ut. Betty hade aldrig tagit ett pulver. Hon fick huvudvärk av allt prat, som barnmorskan satte igång med då hon badade den nyfödde Bengt- Axel. (…)En timme går, två, snart tre. Klockan blev över sex. Då hördes röster, äntligen! En sirlig man med små händer och fötter, liten putmage, annars spenslig, stubbmustasch. Vit hy med lite blåådrigt nät på kinderna och näsan. Han hälsar med en nick, får se buteljen med den fina konjaksmärket, som Ström glömt kvar i rummet där Fredrik ligger.
- Ta bort den där, han kräks ju, han ska inget ha i sig, inte ens vatten – var har han ont?
- I ryggen, säger Betty kort. Doktorn drar täcket av den sjuke. Ström ställer fram läkarväskan på en stol. Doktorn klämmer magen försiktigt, frågar inget, ser på den sjukes anletsdrag hur han reagerar. Nu knyter Fredrik händerna igen, stönar, svär.
- Gör något din djävel, säger han. Doktorn ändrar inte en min. Han är ansedd som en mycket skicklig läkare, i synnerhet som operatör. Skulle ha blivit något stort, men drack för mycket. Han var periodsupare. Men folk litade på honom. Betty hade bara hört gott om honom, utom att han ibland var oanträffbar hela veckor.(…)
- Ge mig något för helvete, något som hjälper!
- Det är njurarna, han har ett stenfall. Det är svårt med de här stora bjässarna, de har muskler, men ingen uthållighet för sjukdom. Fredrik svär.
- Njursten är lika svår för den kraftige som för den klene, utgången beror inte på uthållighet, säger Ström.
- Det är komplikationerna jag tänker på, hans hjärta är något något fel på, han super ju friskt, arbetar tungt, äter inte, dricker massor med öl. Det måste bli fel på kanalerna till sist.(…)
- Jag har lite med mig, herr Ström beskrev fallet så redigt i telefon, att jag nästan förstod vad det gällde, men jag visste ju inte att det möjligen kunde vara fel på hjärtat. Men det kan vara tillfälligt, behöver inte vara organiskt (…) Doktorn muttrar for sig själv.
- Måste ge honom något, säger han högt.
- Han får inget behålla, säger Betty, och tänker på barnmorskans prat om salicylsyrepulver.
- Nej, men det finns annat medel än att ge honom in något.
- På sjön användes opium när det gällde plågor i magen, sa Ström.
- Jo, jag vet! Men det går inte här. Vi får försöka med en spruta, men först måste jag ha urin. Han måste kasta vatten. Får jag en ren porslinspyts, den ska vara skållad! Ta en karott, det gör ingenting. Ni ska skålla den igen efteråt och använda den på nytt. Jag vill se urinen och ta med hem, så jag får göra prov.
- Tror doktorn han dör? Bettys röst klar.
- Omöjligt att svara på. Men är stenarna för stora måste det bli operation. Det kanske bara är någon liten smula som satt sig lite fel, det blir fruktansvärda smärtor, men gäller knappast livet. Såvida det inte är nån inflammation, det kan jag inte avgöra. Urinröret kan vara svullet, det kan vara prostata.(…)
Ström nickar sakkunnigt till allt doktorn säger, men Betty är totalt förvirrad. Hon förstod inte termerna, och började känna sig sjuk själv. Prostata? Lät kyrkligt. Var det fråga om begravning? Prostata. Prost? (…)
- Vrid inte och vänd på sig så mycket, det kan vara sten i njuren eller i blåsan. Det är som när en kvinna får barn, om det vill sig väll så går stenen. Fast smärtorna kanske är större, säkert mycket större vid en stenpassion (njursten) – har fru Tallbo barn? vände han sig tvärt till Betty.
- Ja, viskade hon.
- Ser lite för ung ut, hörde hon doktorn.(…) Betty lämnade in sin bästa karott. Så gick hon ut ur kammaren. Hon hörde Fredrik svära, stöna, hörde doktorns lugna stämma. Hon går in i kammaren där den lille ligger på golvet och sover. Hon har glömt honom. Lillen, som föddes julafton. Fredrik får ”sten” midsommarafton. Hon börjar skratta, snyftar och skrattar, känner kramp i mellangärdet, måste kräkas. Blir lugnare, skrattet stannar av. Hon måste nog äta något, hon hade inte ätit sen på morgonen, det var därför hon mådde illa, kunde inte ens kräkas ordentligt.
- Undrar om Mary är hos greven, säger hon högt. Skrattar igen. (…) Hon sköljer av ansiktet, lägger den lille i hans bädd, går ut, får se en trilla. Handelsfrun kör själv, hon sitter i trillan och väntar.
- Min man var inte hemma, så jag körde själv. Hur är det med Fredrik? Frun log med djupa kindgropar, det svarta håret glänste. Betty blev lugnare bara av att se henne. Äntligen en riktig människa. Inte en stirrande, hemlighetsfull gumma eller en svärande sjuk Fredrik, eller en kallsinnig doktor, som såg ut att inte veta nån råd. Ström? Stackare, som fått gå så lång väg, och inte ens fått gå så lång väg, och inte ens fått lite kaffe, när han kom hem! Han hade genast varit tvungen att hjälpa Fredrik. - Kom med in, jag ska koka kaffe. Handelsman var full, gästgivaren full, hela socknen full, utom läsarna, de få nykteristerna och kvinnorna. En del av läsarna söp också, de kyrkliga bönderna stank av brännvin, på julottan kräktes de på kyrkogolvet, hade Maja berättat.(…) Skönt att se en människa mitt i det elände, som störtat över Betty. Så bjöd Betty doktorn på kaffe, men han ville inget ha. Frun och han åkte iväg så fort frun fått kaffe. Alldeles för snart.(…) Maja var mormon. Hon ansåg andra religioner utan värde. Mormoner söp aldrig, påstod hon. Betty hade hört på med ett halvt öra. Hon hade ingen aning om mormoner och deras seder. Hon blev olustig så snart religioner kom på tal. Livet och människornas sätt att handla svor mot alla religioner hon hört talas om(…)Religion hade gjort det svårare för fattigt folk, egoismen blev större genom religionen, skrev någon.(…)Katri, som hade tidningen Fredsfanan, fnös åt religion och förnöjsamhet, men var ändå rädd för kyrkan. Hon var vidskeplig. Trodde på dopet.
(…) Kristna läror påbjöd svält, då skulle man ärva himlen. Katolska helgon hade svultit för att ärva himlen. Betty brydde sig inte om himlen. Hon ville ha arbete, hon ville kunna försörja sina barn, och ha en snäll man, som inte söp. Den vackra handelsfrun, som sopat bort hennes ångest och grubbel för en stund, hade lämnat ett tomrum, som fylldes med bitter begrundad. Kanske Fredrik blev snäll när han blev frisk efter denna svåra sjukdom? Kanske var han rädd för att dö och ändrade sig? ”Dör han så har jag ingen nytta av att han kommer till himlen, sa hon högt, utan att tänka på hur fruktansvärt farlig en sån tanke var, hur folk, om de visste hennes tankar, skulle ha bespottat henne. (…)” Han kommer inte till himlen, som han svär och går an, tänkte hon med en känsla av triumf, samtidigt som hon blev mjukare i sinnet mot den sjuke Fredrik. Feg var han inte. Han brydde sig inte om vart han tog vägen när han dog….
Dagar och nätter gick i Tallbo. Ibland var Fredrik bättre, ibland svor han i smärtor och feber.
- Bered dig på det värsta, sa Maja till Betty.
- Bäst ta allt med i beräkningar, varnade Katrin, men nog kan han bli bra alltid. Det underliga var att varje kväll kom ett par bönder för att vaka hos Fredrik. Minst tio olika bönder, två och två i taget kom ner i kvällningen för att sitta inne i Fredriks kammare. De var nyktra, allvarliga, fastän Betty visste att de söp i vanliga fall. (…) Visst hade gummorna i byn varit snälla mot Betty, men utan Ström hade hon nog dött sista julen. Då Fredrik höll sig borta, snön låg hög och hon skulle ha ett barn. Julafton!(…) Handelsfrun hade inte tagit betalt för skjutsarna. Hon hade kört själv alla tre gångerna, men doktorn skulle ha tjugu kronor för varje besök, för sprutor och recept.(…) Om nätterna satt två bönder och mumlade i Fredriks kammare. Du skulle ha kaffe då och då.(…) Men de hjälpte honom, lyfte honom, bäddade om, bar urin och avföring efter honom, sen doktorn ordnat med att han fått lavemang.(…) Ofta kände sig Betty som en främling. Varför inte ett sjukhus?
- Det är inte brukligt att sända folk på sjukhus, där de tar livet av dem, sa en bonde, svenskamerikanare som vänt åter till arv och gård efter tjugu år i Amerika.(…)
- Vi får hjälpa Betty med doktorsräkningarna om Betty är ängslig för dem. Mat tycks ju finnas här, fastställde amerikanaren.
- Var i Amerika bodde Nils Anders? Jag har många släktingar i Amerika, undrade Betty.
- Chikago, Chii som vi säger, och Boston. Boston först, jag var aldrig ute på landet. Han var kort i tonen, ville visst inte tala om sin amerikavistelse. Nu hade han en stor gård, som han ärvt.(…) Han hade en kväll en bok med sig. Den hette ”Vildmarken” *(Vildmarken (The Jungle) av Upton Sinclair är en samhällskritisk roman från 1906 som utspelar sig bland arbetarna på de stora slakterierna i Chicago).
- Den är nyss översatt, den är bättre på amerikanska, men Betty ska läsa den. Jag har talat med författaren en gång, han höll föredrag i Chii. Det dröjde veckor innan Betty läste boken. Och när hon läst den, hade hennes syn på Amerikas guld och rikedom fått en inriktning som ingen delade med henne i hela socknen utom möjligen Nils Anders från ”Chii”, fast han kanske inte tagit så djupt intryck. Betty trodde inte att han begripit boken, för då skulle han varit anorlunda. Han skulle inte varit viktig eller supit upp sin gård. (…) Hon fick för sig att tvätta Fredriks arbetskläder, fastän de var av mollskinn och det inte var brukligt att tvätta mollskinn. Hon plockade ur byxfickorna. (…) Så fick hon tag på ett kvitto, som var annorlunda än de andra. Edvard Magnusson, stod det, och två vittnen: det ena var gamle inspektorn på herrgården, det andra skogsbasen Malm.
Fredrik hade betalat den där Edvard! Det svartnade för ögonen på Betty.
Hon satt stilla en stund. ”Ett sånt as!” sa hon högt. Ett sånt as, den där Mary, eller det kanske var Edvard? Såna as, tog hon om, för att inte vara orättvis.
- Fredrik, du måste bli bra, ja’ är så ledsen, barna är ledsna, du måste bli bra! och så böjde hon sig ned och kysste hans läppar, vanligen så fylliga, med hårda linjer, spotska, men nu blåbleka, tunna som på en gubbe.(…)
- Du måste bli frisk. Tänk på så snälla bönderna är!
- De har hästar! Inte stort besvär för dom, ett förbannat babblande på dom, men du kanske behöver hjälp, Betty! Jag är så sjuk, har så ont att jag vill dö. Jag vill inte ligga som ett kräk, jag vill inte ha nån hjälp, jag har bett dom dra åt helvete! (…) Det var något, något Betty hört i sin hemstad. Det var solidaritet.
- Vi måste vara solidariska, sa talarna på mötena. Hålla ihop, tänkte Betty, varför talar de inte svenska, folk vet inte vad solidarisk är. ”Solidar” hette ett tvättmedel. Hålla ihop. Men det här var nog inte riktigt detsamma. Det var en gammal sed hade Katrin sagt. En gammal sed? Män skulle vaka hos män. Betty hade aldrig hört talas om det förr. Vid ett bruk där Betty bott hade tyfus brutit ut, där vakade både män och kvinnor vid både mäns och kvinnors sjuk- eller dödsläger. Sjuksystrar fanns ju inte, lika litet som i socknen där Tallbo låg. Det fanns bara på sjukhus.
- Di kommer hit och sätter sej, för di vill inte vara hemma! Di får ju mat och kaffe, låt bli och ge dom något, Betty.(…)
- Jag tycker de är snälla, jag är glad de kommer, sa Betty.
- Men maten, Betty, det går inte i längden, de borde ta mat mä’ sej! Förr va de brukligt att de hade mä sej både ostkakor och smör när nån va sjuk. Har de inte haft nåt mä sej te’ Betty? (…)
- Nej, ingen har haft nåt med sej! De kanske tror vi är rika! Men det känns lugnt, att de sitter hos Fredrik om nätterna.(…) (…) Betty ville inte nämna att den l-rullande amerikanaren erbj
udit pengar. (…) Några dagar efter blev Fredrik åter fruktansvärt sjuk en natt och vrålade av smärta. Amerikanaren och den lille tjocke tyste fullt arbete med att hålla honom i sängen.
- Det är krisen, nu spörs det! sa amerikanaren, då Betty, vit i ansiktet, stod i dörren och såg på. Han kanske blir bättre nu.
- Han dör! sa Bre-Anders. Det var de första ord Betty hört honom yttra.
- Ut med dej, din djävel! skrek amerikanarn. (…) Om jag skulle be till Gud? Tänkte hon, och bad till Gud, någon Gud som fanns nånstans, eller inte fanns. ”Man kan be till något, det ger alltid ro, även om ingen hör va man ber om”, hade mor sagt. Betty bad. ”Hjälp Fredrik, låt honom leva, låt honom slippa plågorna, låt honom leva, käre Gud förlåt mej, jag tror inte på dej, men du kan väl hjälpa Fredrik!”(…) Två dagar senare kom doktorn. Amerikanaren hade gömt urinflaskorna dag efter dag, låtit ställa dem i potatisgropen, där det var kallt. (…)
- Urinröret är rivet, kommer blod, men behöver inte betyda något. Han är kanske utom fara nu! säger doktorn och betraktar noga urinen i Bettys bästa karott.
- Det är inte din förtjänst i så fall! Amerikanaren tillägger något på engelska.(…)
- Blir Fredrik bra?
- Det blir han säkert, men det dröjer innan han kan gå uppe. (…) Hon känner sig totalt slut, vet inte om hon ätit i dag eller i går, sjunker än mer ihop, och gråter för att folk är så obegripligt snälla. Hon ser det bevittnade kvittot svävande framför ögonen och vill gå in och omfamna Fredrik.(…) Doktorn går fram och ser på Betty.
- Utvakad, trött, säger han och går. Doktorn tog inte betalt för sin gästgivarskjuts eller för sin undersökning av Fredrik.
- Jag kommer igen. Jag måste nog tappa honom ett par gånger till, men fru Tallbo behöver inte tänka på betalning mer än den jag fått. (…) Doktorn var en hedersman. Han försökte göra bot för det han felat. Han var en fin man, som umgicks i de högsta kretsarna i sitt distrikt. Betty skulle nog våga fråga honom om saker och ting. Blodsarv hos däggdjuren, bland annat. (…) Rika bönder, kanske inte de rikaste men i alla fall välbärgade, satt där och vakade, var hövliga, tyckte om Bettys kaffe och upp i en högre klass genom Fredriks sjukdom. (…) Mor tyckte likadant och undrade varför Gud hade skapat dem. Men det var så mycket som mor undrade över, varför det var skapat. Som t.ex. månen, som inte värmde i kalla vinternätter, och solen som brände för hårt då mor gick på herrgårdsgärdena och bandsäd. (…)
Fredrik sitter i trädgården. Han är blek och darrande. Han har ont då han kastar vatten, men behöver inte tappas längre och får medicin. (…) Det är första dagen han är uppe och ute. Han är sig inte lik. Han passar bäst att vara magen, fast tjock har han ju aldrig varit, tänker Betty. Han ser klokare ut, finare.
- Har du nåra pengar kvar? Gav inte bönderna nåra kontanter? De brukar göra det när de kommer och vakar ut folk – de sitter som ena djävla glador och väntar att en ska kola av.
- Han är sig lik, tänkte Betty, men ångrade sig med detsamma, tänkte på hans elände, hans smärtor, hans vånda över att bli omskött. (…)
- De var snälla, jag hade lite pengar undangömt av det jag tjänade på kaffe i vinter och det du lämnade i våras. Jag har sparat så gott jag kunnat. (…) Kvittot på pengarna du gett Edvard har jag lagt undan. Det ska gömmas väl, annars kräver de kanske en gång till. (…)
- De trodde jag skulle dö, därför var de snälla! Trodde inte du också jag skulle dö? Du låter så gråtmild. Plötsligt blev hon rasande.
- Bekvämt att bli sjuk midsommarafton! Jag blev sjuk julafton, jag, och fick lov att lita på grannar, tigga av grannar! Och Ström har inte fått gjort annat än hjälpt oss sen han kom hit, gammal som han är. Men du bara babblar om att dö eller få dricka öl, som om det inte vore något att människor vakat över dig och skött dig! Hade de inte gjort det, och hade inte doktorn varit skicklig så hade du dött! Det kunde du gärna ha gjort, du med ditt öl!
- Du är dig lik du också, säger Fredrik. Betty reste sig, ställde sig framför honom.
- Du är sjuk ännu, men du ska veta hut! Du är så god och tackar Ström och Maja, som haft pojken ett par veckor, och Katrin som kommit med mat, och bönderna som varit så snälla. Om inte amerikanaren varit hade du varit död, för doktorn söp i nära fjorton dar. Men det rår han inte för, han har en sjukdom så han kan inte låta bli, men du har inte suparsjukan, du super för du tycker du har rättighet att supa och du bryr dig inte om mig! Jag får sitta här bunden med barn och svälta! Men du får bära dig åt som folk hädan efter, annars ska du få sitta här ensam. Hon ser att Fredrik blir vitare och vitare, att han är nära att svimma av. Men hon blir inte rädd, går lugnt efter kallt vatten, stänker i ansiktet.
- Du är bara klen, du dör inte, du behöver inte vara rädd! Du är vettskrämd för att dö, det är därför du gapar om att du vill dö. Gå in och lägg dej, jag ska be Ström hjälpa dej. Fredrik är tyst. Han orkar inte tala och darrar i hela kroppen. Det är ett slags chock som har kommit, en efterverkan av de olidliga smärtorna, men det förstår inte Betty. Hon har aldrig hört ordet chock. Han är sig lik, sa hon högt, han är sig lik, varför gick han hem om han är så likgiltig för hjälp, varför la han sig inte i skogen och dog, när han spottar på allt vad hjälp heter? (…) Men ångesten och ovissheten kommer åter.
Ångesten som marterat henne i två är ända sen hon första gången besökte Tallbo. Hon ville ha tillbaka det lugn som gripit henne, då det visade sig att Fredrik skulle överleva, lugnet som kommit då hon bad till en inbillad gud, lugnet inför människornas hjälpsamhet. Glädjekänslan då hon hittade kvittot, som bekräftade att Edvard fått betalt, kunde ingen ta ifrån henne.
Något riktigt var det i alla fall med Fredrik.”En docka och en koffert var allt hon ägde”. Det hade greven fått höra. Men då var ju Fredrik full. (…) Mary hade kanske fått höra nu vad greven hade att säga om hästavel, om släktskap, om blodsarv. Hon hade ju också, liksom greven, påstått att man var släkt med karln man gifte sig med. En greve super sig full. Doktorn? Underligt, fina människor, skolade! Greven hade studentexamen, men skämdes inte att supa sig full. Kanske de skämdes, fastän de inte visade det. Doktorn var en fin människa. Fredrik? Nej, han skämdes inte. Eller också var han fräck och elak just för att skyla över.(…) Hon ser i smyg på honom. Så eländig han ser ut, hon behöver sannerligen inte vara rädd för honom nu.(…) Vore lagom att ge honom betalt för all hans elakhet. Hon blir eldröd. Skamligt! Tänker hon, men varför inte vara skamligt mot en som inte förstod vänlighet? En som var ilsken, tvär, otillgänglig, fordrande, utan ansvarskänsla. Vad hade han att vara viktig över? Goda föresatser, onda anslag, virvlar runt i sinnet. Vore lagom att passa på nu och ge honom betalt när han inget orkade. Han som skrämt henne så ofta och slagit henne.(…) Kräket Fredrik! Bra att han haft ont! Hon känner sig lättad över att hon vågar tänka så ont, så vidrigt om en sjuk. Han är en fiende! Hon har gjort sitt, behandlat honom väl, vakat, bett till Gud, hon måtte få tänka vad hon vill! Och göra klart inom sig.(…) Hon var själv uttröttad, benen darrade, och tårarna ville alltid komma.(…) Inte hade mor hörts av heller. Hon hade kanske tröttnat på Betty. Hon ville kanske dra sig undan, Tyckte kanske hon haft för mycket besvär för henne. Och det var också Fredriks skull! (…) Hon darrade av en vrede som var oförklarlig och som hon var mer rädd för än för Fredrik då han kom hem full. (…) Hon visste att hon skulle ångra sig, kände redan ångest och ånger som en sjukdom långt nere i sinnet. Men vreden var inspirerande, var befriande, trots rädslan för den ånger och ruelse över sin hårdhet, som hon visste skulle komma. Och barn, ja säkert var hon med barn igen. Hon skulle fråga doktorn om blodsarv och hur man skulle slippa barn.
Världens mittpunkt är där en människa bor, det må vara i ett tält i en öken, eller i en stuga här i norden eller i en stad. Jorden är rund, är ett klot, och människan bestämmer jordens mittpunkt. Människan kan bo på öde tundror, i snö och is vid polen, i skogarna, på en pråm vid en skum kaj. Var hon än slår upp sitt boställe, där är mittpunkten för den enskilde. Människans bostad, ett dygn, en månad , ett helt liv, är mittpunkten.
Gamle skeppstimmerman Ström 1912
- Du grinar illa, när du tar brännvin också, påpekade Betty.
- Det är en annan sak, bry dej inte! Brännvin skulle göra mer nytta än den här sm
örjan.
- Så fräck han var! Nästan komisk, rent av ynklig! (…)
- Jaha, så var det med den sjuksköterskan. Nu behöver du ju inte åma dej mer i sängen! Kanske jag aldrig kan ligga med dej mer! Du får leta upp nån som passar bättre än jag, som du fjollat dej så fort jag velat ha dej. (…)
- Du borde ha andra bekymmer än liggning med mej! Det är inget fel med dej, du kan ligga med hela socknen om ett par månader, om du låter bli brännvin. (…)
- Det är inte hela socknen det är fråga om, det är dej jag tänkte ligga med! Men nu kan du känna dej lugn, du som djävlats i sängen ända sen första gången jag fick bukt med dej.
- Bra det, så en får vara med fred! Jag bryr mej inte om hur det blir, jag tror inte du är klok, du har behandlat mej som en buse, och nu babblar du som en fyllsjuk buse. Jag har nog hört dem, vad de blaverar om ”liggning”. Aldrig annat än liggning och brännvin! Det är inte minsta fara med dej.
Hon tänkte berätta att hon tvättat hans könslem. Att den blivit styv fastän han var så sjuk. Att hon inte trodde han var så sjuk som han jämrade till, när sånt kunde hända. Men hon kunde inte förmå sig. Aldrig skulle han få veta att hon tvätta honom där. (…)
- Du är en idiot! Om du ändå teg med ditt brännvin, och ditt ligga, jag har aldrig hört folk babblat som du, fast jag har hört mycket mellan tunna väggar. Du är så god och tiger med ditt ligga! Det är inte minsta fel med dej, men jag bryr mej inte om ifall du tappar allt du har eller är snöpt som en stut, så tig med ditt prat! Jag frågade doktorn just om det, och han sa att din sjukdom inte inverkade på könsdriften, om du vet vad det är. Åter hade hon svängt ihop en dundrande lögn. Hon skulle inte kunnat fråga doktorn om en sån sak.(…) Han såg ut som han skrattade. Vaktbönderna hade rakat bort mustascherna, så att hans mun var fullt synlig (…)
- Du ger naturligtvis fan i om jag dör eller ej, men du frågade i alla fall doktorn om jag dugde till att ligga med! (…)
- Barn-Hulda vet hurudan du är, glöm inte det, hon kan tala om vad du gjorde me mej! Jag borde klå upp dej nu när du inget orkar. Du behandlade mej som en hunn för jag inte rådde på dej, och jag borde göra likadant med dej. Fredrik vinkade åt henne, skrattade fortfarande, fast han var likvit i ansiktet. Den gula färgen hade börjat gå bort.
- Kom hit Betty, jag ville inte förarga dej, kom får jag tala med dej.
-Du kan inte tala, du kan bara skälla och supa och slåss och ställa till barn fast en inte vill ha dem. Jag kommer aldrig att höra på dej mer, aldrig att tro dej. Han blev glad för han trodde jag frågat doktorn om han var duglig i sängen, mumlar hon och skulle vilja slå sig själv. Varför hade hon ljugit? Nu skulle hon få höra det jämt, att hon var angelägen. Trösta! Så uridiotiskt. Han hade ju fru Svensson på herrgården, fastän hon hade fått ett kok stryk av sin karl. Och Frits hade också fått stryk av fru Svenssons man, som alla tagit för en mes, därför att han var saktmodig och snäll. (…) Världens mittpunkt är där en människa har sitt hem, är det så bara ett tält, hade Ström sagt en gång då han berättat om sina sjöfärder. (…) Jorden ett klot, då var väl mittpunkten inuti jorden? Vem visste vad som fanns inuti. Helvetet, sa några. Troll och vidunder, sa andra. Eld, bara eld, skrevs det om. (…) Om hon skulle gå och säga till Fredrik att Tallbo var jordens mittpunkt. Att alla hem var en mittpunkt på jordklotet. Han skulle tro hon var tokig. Själv fattade hon gott vad Ström menat, både geometriskt och allegoriskt, men hade inte blivit lyckligare för det. (…) En liten stuga som jordens mittpunkt? Trädgården i skogen där de sista beboarna gjort av med sig? Var den också jordens mittpunkt? ”Ja så länge fruktträden blommar, som de gamle döde en gång planterat”, förklarade hon för sitt skeptiska sinne. (…)
Ståten med de vakande bönderna gav inga förtjänster, ingen tack fick bönderna av Fredrik heller. De begärde visst inget, de där bönderna. De tog det som en plikt. En gammal sed, som blivit en vana. Men Kvast-Nicke, full av lus, klädd i trasor, med vettet förmörkat, han som låg i lador och under rotvalv och var den snällaste människa hon råkat i socknen, honom skulle de nog inte sitta och vaka över. Han söp inte, var ingen kraftkarl, var den fattigaste i socknen. Han hade behövt hjälp om någon. Kanske låg han för döden någonstans i en utlada? Och Toffel-Tilda, som vandrade landet upp och ned och försörjde sig genom att göra fula tofflor. Vem skulle vakar över henne? Nu hörde hon röster utifrån. Det lät som ett helt kompani. Vad skulle nån hit att göra? Hon ville vara med fred nu. (…) Hon lyssnar på rösterna. Gammeldotern! Betty gör en grimas, Majas långsamma röst, Katrins lite gälla, en till, som bara tycktes mumla. (…) Bengt-Axel som hade en solkig tröja på sig! Magnus var heller inte presentabel, lerig kolt, smutsiga händer(…) Fredriks kammare var fin, men köksgolvet fläckigt.(…) Vad menade de med att komma utan vidare? Kaffedopp? Inte så mycket, inte färskt. (…) Hon var trött på människor. Folk natt och dag i över en månad! (…) Fyra kvinnor, helgdagsklädda i styva bomullskläningar, nya, hemvävda, såg det ut, ljusa sjaletter och paket och blommor och mjölkkrukor.
- Vi måste gratulera Fredrik, han sir ju rakt av frisk ut igen! Vi råkade honom därute. Han å ja’ ä’ skolkamrater, så vi känner varann. Vi ville inte gå hit mens bönnera va här, si’ här Betty! (…) ”Var ska jag göra av alla blommorna”, tänkte Betty (…) Hon hämtar stolar, alla som finns i Tallbo. Katrin hademjölk med och en vetekrans. Maja en kaffekaka och några ägg. Och så var det Augusta, som stammade och hade sin man på hospital. (…) Hon trodde att Betty var rik (…) Augusta grät, darrade, stammade då hon gav Betty sitt paket.
- En ä’ ensam, behöver inte så mycket, jag ville ge Betty dä’ här, en ä’ gla Fredrik blev ve’ liv, har hört han var nära att dö. Hon stammade så Betty begrep inte vad hon sa. Hon öppnade Augusta paket. Hon, den allra fattigaste av dem alla, vad hade hon hittat på, vad kunde hon ha att ge bort? Hon som kommit hem från hårt dagsslit hos en bonde en kväll och funnit sin man stå vid spiseln i färd med att koka spisringarna och golvet nedsmutsat med hans träck och vanvett i hans ögon!(…)Betty får av det gamla tidningspapperet. Ett par hemvävda bastanta, hårdmanglade lakan. En ilning av glädje går genom henne. Just det hon behövde, och hemvävt! Vakert (…) Betty niger för Augusta, tar alla i hand och niger, och ber dem åter sätta sig. (…)
- Vi ä så många Betty, vi tar ut bordet här och stolarna och sitter därute. (…)
- Det ska snart bli gjort, säger gammeldotern. Fredrik sitter ju därute och vi måste få prata mä’ honom, sätt blommorna i vatten Betty, di vissnar annars, jag köpte dom av trädgårdsmästare på – näs då jag var där och sydde. Gammeldotern sydde vardagsbyxor till drängar, småbönder och statare. Hon sydde mansblusar och förtjänade bra, hade Katrin sagt.(…)
Det var en särskild atmosfär omkring kvinnorna där i den vanvårdade trädgården. Deras kallprat med Fredrik var pressat, ansträngt. De var ute i annat ärende, såg ut som då de kommit på våren med tidningar om Titanics undergång. Fast nu grät de inte, utan beklagade lamt Fredrik.
- Dä finns dä’ som ä’ värre än sjukdom, hördes gammeldoterns gälla röst. Dä händer förfärlia saker.
- Tig Hilda! hördes Katrin (…) Jättedotern fortfor att gorma därute.
- Det blir halshuggning, det måste bli det, skrek hon. ”Vad i herrans namn talade hon om. Vem skulle halshuggas?” Hon kände sig iskall, benen darrade. Folk blev visst inte halshuggna längre? Betty hade hört något om att dödsstraffet skulle bort.(…) Bengt- Axel började gråta. (…)
- Ta hit pojken, Betty, jag kan hålla honom, sa han. Betty lämnade honom pojken. ”Nu ska han göra sej till, nu ska han visa att han bryr sej om barnen!” Tänkte hon.
- Håll honom säkert, tappa honom inte!(…)
- De pratar en hop smörja, se inte så rädd ut, bry dej inte om dom. Förlåt mej, Betty, jag ville inte förarga dej! Du vet att jag tycker om dej! Du har varit snäll emot mej, Betty, viskade han. (…)
- Han är rädd, tänkte hon, rädd jag ska säga nåt åt grannarna hur otacksam han är. Han är oppåt för han tror att jag frågat doktorn om ”det där”, viktig för att amerikanaren hjälpt honom. (…)
- Vet Betty vad som hänt? skriker Hilda och stoppar en väldig bit vetebröd i sin breda mun.
- Greve Fäld har skaffat sej en ny piga och hushållerskan och den nya kommer inte överens! Greven vill att hushållerskan ska flytta, och det är ett fasligt liv där, avbryter Maja och blinkar menande åt Betty, som förstår att greven släpat Mary hem till sin gård.(…)
- Rättarpojken på – näs herrgård har blitt skjuten av bokhållarns. Ä’ dä’ inte förskräckligt! Bokhållarns som vatt så skitviktiga! En har inte vatt värdi’ te’ sy åt dom, fast de har en hop ungar och inte är annat än statare di’ heller! Brödsmulor, kaffe, saliv rinner ur mungiporna på Hilda. (…)
- Bokhållarns pojke ä’ sexton, rättarns ä’ femton. Bokhållarns rådde om geväret, dä’ ä’ deras fel, bokhållakäringen ä’ ett högfärdsstycke, men nu får di för si’ högfärd! Ska di låta en sån snorvalp gå mä’ gevär, han kommer å’ bli halshuggen! skriker Hilda.
- Man halshugger inte sextonåringar! Skrik inte så förfärligt, säger Ström.
- Skrik! Ska en sån som ni befalla mej, ni ä’ inte härifrån, ä’ en sån där luffare, håller mä mördare, skriker Hilda än högre, verkar galen av upphetsning över olyckan, tycks inte hysa ett spår av medlidande.
- Akta dej, ditt stora åbäke, så jag inte slår skållheta kaffet över dej, säger Betty lugnt med klar stämma och håller upp kaffepannan. Gammeldoterns skrän hade drivit bort ångest och skälva.(…) Augusta gråter, Maja ser med svarta, hotfulla ögon på gammeldotern. Katrin är eldröd i ansiktet, smuttar på sitt kaffe, vill säga nåt, reser sig, tiger.
- Inte så roligt för bokhållarns, kanske värre för dom än för dom som mist sin son! Det var naturligtvis vådaskott. Ni fröken Hilda skulle ta er till vara, ni är ingen domare! säger Ström.
- Tig människa, säger Katrin
- Vill du jag ska berätta lite om dej, Hilda. Ja’ va’ mä’ när du föddes, säger Maja.
- Du gamla harpa, vem ba’ dej vara mä’ när ja’ föddes och va’ har ja’ mä’ dä’ å’ göra, jag kan tala om lite om dej också, du med dina fina döttrar.
- Jag har bara en kvar nu, säger Maja lugnt.
- Det var vådaskott! Prata inte så vedervärdigt, tig, säger Betty, som känner att vreden stiger i henne som en sjukdom, som en galenskap. Hon vill absolut slå in gammeldoterns stora, grinande ansikte, tvinga henne på knä, slita håret av henne. Hon har så orätt, är så vidrig. Betty kände bokhållarens lite grann. Mor hade hjälpt bokhållarfrun med städning. Hon var en liten blek, försagt människa, bokhållaren en medelålders, lite kutig karl, inbunden, tyst. Han var oklanderligt klädd, hade alltid ren krage, rena manschetter och passade byxor. Mor hade gillat bokhållarfrun – hon var inte alls högfärdig.(…) Men rättarns var också bra människor, och deras döda pojke ett ljus i skolan, efter vad Betty visste. (…) Hon hade förlorat sig i tankar, försökt bemästra vreden, men nu hör hon åter gammeldoterns röst, då hon pläderar för rättvisa.
- Vådaskott! En sån som Betty som inte ä’ torr bakom örena ska inte ta mördare i försvar! Vem vet att det var vådaskott? En sån där bokhållarson som ska ge sej iväg te fina skoler kan en tro om va som helst. Vådaskott! Skulle dä’ vara mindre otäckt om dä va’ dä’? Ett sånt prat ni håller! Rättarfrun som jag va’ hos för ett par dar sen mens pojken ännu levde, det är en riktig människa. Hennes kar går inte i krage, exmerar di’ blusra ja’ syr åt’en, betalar ordentligt. Katrin reser sig, söker räta upp sin krokiga gestalt.
- Tror du, ditt stora slock, att den som skjutit och hans föräldrar, tror du, de känner sig bättre än de som nu har sin son död! Du tror visst dä’, din otäcka! Katrin darrar. Hon är blind för allt utom den breda munnen, där saliven syns i mungiporna, det stora ansiktet, de glesa stora tänderna. En häxa, en omänniska, som till synes hade rätt. Pojken hade blivit skjuten, men allt hon sa var ändå så fel! Betty går intill henne, tar ett stadigt tag om näsan, slår henne med andra knytnäven mitt mellan ögonen, vrider om näsan.
- Vill du erkänna att bokhållarens pojke inte är nån mördare, att hon inte kunde rå för det som hänt! Vill du erkänna att bokhållarens har det lika svårt som rättarens, som mist sin son! Betty nöp och vred hårdare och hårdare. Tårarna skvalar på gammeldotern av smärtan. Ingen av de andra säger något.
- Vill du erkänna att det är värre att vara orsak till att nån dör än att man själv dör. Betty vred hårdare, slog åter i det stora ansiktet.
- Ja, ja! skrek gammeldotern i nasal ton, medan tårarna rann, ty Betty höll fast om näsan som om hon inte kunde släppa.- Ja, ja, jag erkänner ju, släpp mej, va tar dä’ åt Betty, hon som vatt så snäll, va’ tar dä’ åt er allihop! Betty släppte sitt gräpp om näsan och den tjocka kinden, som hon utan att veta det tagit ett stadigt tag i. Kinden blossade upp, blodet rann från näsan ner på gammeldoterns nya bomullsklänning. Betty satte sig i gräset. Hon mådde illa.
- Bra Betty! Hon är klädd i kjolar, annars skulle jag ha tuktat henne själv, säger Fredrik och jämkar upp den lille han har i knät.(…) Gammeldotern grät och snörvlade, försökte torka bort blodet med bara händerna och smorde ner sig i hela ansiktet.
- Ge er av och kom aldrig hit mer! Hör ni det, ni, gammeldoter, ge er av! Ni bara åbäkar er, ni kan gott gå! Sitt inte där och låtsas att ni darrar, skrek Betty förtvivlad över sin ilska och sitt handgripliga inlägg i diskussionen, och uppmuntrad men ändå obehagligt berörd av Fredriks bifall.
- Kan ni inte ge er av, ni ser ju ut så en kan kräkas, med snor och blod kringsmorda! Ge dej av, annars tar jag något, en stake eller vad som helst och driver till dej med! Har du lärt dej nu att inte döma och håna olyckan, ditt vidunder? Det var som om Betty inte kunde sluta med glåporden, som om hon ville ha sanktion för att hon slagit den envisa människan.
- Reta dej inte mer, Betty! Hon har fått va hon behöver. Ge dej av nu, Hilda, säger Fredrik i lugn ton. ”För vänlig”, tycker Betty. ”Skenhelig, kjolar)!” Precis som Fredrik brydde sig om det. Betty hade han ibland blåslagit. ”Mot dumheten kämpar gudarna förgäves, men ondska behöver inte vara dumhet”, och Hilda är full av ondska. Betty gjorde en grimas för sig själv. ”Inte begrep den galna Hilda vad Ström sa!” Maja gick efter ett tvättfat med vatten.
- Här, skölj av dej (…)
- Det här är blodvite, och här finns vittnen! Jag kommer att stämma Betty! Och så klev hon iväg med långa steg.(…)Betty tog kaffepannan och gick in. Hon fick se gammeldoterns blommor ligga på bordet, starkt doftande fina trädgårdsblommor, lövkojor och lejongap. Hon slängde ut dem genom dörren.
- Det var tur att jag inte skållade henne med kaffet, sa hon högt. Hon värmer kaffet, mal på mer och går ut till den tysta församlingen igen.
- Hon kommer inte att stämma! Ingen länsman skulle ta upp den anmälan, sa Ström då Betty kom.
- Dä’ gör di’ nog, sa Maja pessimistiskt.
- Det gör de inte. Nog är myndigheterna hårda och korttänkta ibland, men de anser inte vådaskott för mord, och pojken är så ung. Det kan bli åtal för Hilda i stället, för ärekränkning. Man får inte anklaga folk för mord, och vi är många vittnen här. (…)
- Det finns rättvisa, sa Betty.
- Ja, det finns rättvisa! Jag tror Betty skulle klara sej bra inför en domstol. Det är inte ofta fattigt folk får rättvisa och det finns en paragraf om resande av livsfarligt vapen, men pojken är ju inte myndig och kanske direktören och andra lägger sej ut för honom. (…) En sky av obehag drog genom Betty. Man kunde alltså straffa pojken. – Vad gör man då sånt här sker, när de inte är mundiga?
- Ja, det blir Hall eller Bona. Men så illa ska vi inte tro. Men hade det skett för femtio år sen, skulle det ha blivit spöstraff för bokhållarens pojke.
- Då får den där otäckan rätt i alla fall, sa Katrin.
- Det får hon inte! Alla på gården kommer att hjälpa bokhållarens, rättarns hjälper också, fast de mist sin son, sa Betty, men kände sig osäker. (…)Betty som trodde på grevens prat om blodsarv. Hon kände sig som en skvallerkäring, som en som vill tyda allting till nåt hemligt eller förarligt. Måtte de ge sig av snart! Hon var dödstrött, måste vila sig, laga mat åt Fredrik, få tvätta sig. Och få tänka. Uppträdena med Fredrik krympte ihop till bagateller. (…)
- Jag måste nog gå in nu med ungen här och få lite mat lagat. Tack snälla ni! Jag ska bjuda er en annan dag, när Fredrik är bättre. Han är mycket klen ännu. Gummorna reste sig. De såg förlägna ut, kände sig ha kommit till besvär. Betty såg det, men de gick. Det var huvudsaken. Betty gick in. Dramat nere på herrgården stod plötsligt klart för henne, hon började snyfta och grät översiggivet.
Stackars människor, snyftade hon. Vad var Bettys elände mot detta? Fredrik hade ju överlevt! Gode Gud hjälp dem där på gården! Hjälp bokhållarns, hjälp rättarns! Hjälp dem att inte bli fiender, jag ber dig Gud, var du nu finns!
Fredrik kom ut i köket, tog henne i famn.
- Gråt inte, Betty, det var en förbannad historia, men den där Hilda är värre än allt ont som kan ske. Gråt inte, Betty, jag tycker så mycket om dej. (…)
- Vi ska inte träta mer, Fredrik! Du ser såna rysliga saker det kan ske och hur gräsliga människorna är. Det finns fler än Hilda, som dömer och skriker och gormar.
- Ja, jag vet, men jag menar inte så mycket när jag gormar mot dej och du ska aldrig bry dej om vad jag säger när jag är full. Han sökte efter orden, verkade generad. Hon hade blivit lika elak som Fredrik.
Hon slog folk, hon svor och trätte, hon var lik Fredrik. Det var klart att greven hade rätt. Man blev släkt med den man fick barn med. Hon ser ut genom fönstret och får se en skjuts. En man och en kvinna. Gode Gud! Kanske den där greven med sin Mary! Hon ser sig omkring. Det var vitskurat, rengjort, fint överallt. (…) Det var greven, och kvinnan var Bettys mor. Alla bittra tankar sopades bort. Mor, rödblommig, skrattande, påminde om handelsfrun, fast mor var ljus och inte hade kindgropar. (…)
- Kära barn! Du har haft besvärligt. Fredrik har ju vatt nära dö’n. Jag kommer från herrgårn, greven här var hos inspektorn, så jag fick skjuts hit.
- Har du inte fått mina brev?
- Nej, vi har flyttat, så dom får jag nog inte. Far går på lösen och spelar rallare. Han måste ge sej av för han och ett par till försökte organisera statarna på rackelgårn vi var på. Det ska bli nåt sorts förbund, så patronerna inte kan ge olika löner åt statarna – hur det nu ska gå till! Menlösa stackare kommer nog herrarna att köra upp i alla fall.(…)
- Får jag tala med greven? säger Betty och drar honom en bit från mor och den vackra hästen. ”Fredrik vet inte att Mary varit här. Greven får inte tala om det för honom, han är sjuk ännu. Säg inget, är greven snäll! Jag vet att Mary varit hos greven.” ”Hon är kvar än. Och hon har berättat hela historien på sitt vis. Fru Betty kan skriva upp att jag har det månljust med två kvinnor som ligger i håret på varann! Ingen av d
om vill ge sej av.” Greven hade halvt viskat.
- Nu går vi in till Fredrik, säger han högt, det luktade sprit om honom. (…)
- Jag tyckte vi måste komma i närheten av dej, säger mor och stryker Betty över håret. Stryker bort ångest, leda, vrede.
- Har du hört vad som hänt på gården? Betty ser ängsligt på sin mor. Kanske hon skulle fördöma bokhållarens. Greven hade gått förbi dem, in till Fredrik som låg och vilade sig med den minste.
- Ja, det var förfärligt! Mest synd om bokhållarens. Frun har de måst ta till ett sjukhus, hon fick nåt sorts nervslag och deras pojke, stackars krake, har skickats till släkten. Rättarens är det sort i. Rättarfrun har tagit hand om bokhållarens barn och bokhållaren har maten hos inspektorn, som kanske inte är så stroppig som han verkar, nyckläckt från skolan som han är.
- Vad säger folket på gården?
- Ja, de tycker rättarns är som de ska, fast mjölnarns tyckte ju att pojken skulle haft straff. Men länsman har ordnat så pojken får inget straff. Stackars pojke, han har tillräckligt att bära på! Det kommer att följa honom hela livet, och Barn-Hulda trodde att nu kunde han inte få komma till nån högre skola. Ryktet skulle gå. Jag tror detsamma. Jag var upp till rättarfrun och beklagade sorgen. Och hon var rysligt ledsen, men inte ett ont ord om bokhållarens. Och fyra av bokhållarens barn satt vid hennes bord och åt. Betty började storgråta.
- Vad är det med dej, vad i all sin dar.
- Jag tycker så mycket om dej, jag tycker så mycket om rättarfrun, jag vet inte vad jag ska ta mej till, jag ska aldrig bli arg mer! Du kan inte tro så gammeldotern pratade! Jag slog henne i skallen för att hon sa att bokhållarns pojke skulle halshuggas.
- Det gjorde du rätt i! Va’ tyckte de andra kärringarna här i byn då? Här är ju så antikt!
- De tyckte likadant som jag, de är inga kärringar. Bettys tårar upphörde att rinna, hon ser argt på mor.
- Minns du vad du lovade nyss? Du skulle ju inte bli arg mer! Och mor tar Betty i famn.
- Å så glad jag är att du är har! Är det säkert ni flyttar till herrgårn? Gud är god, mamma
- Ja, det kanhända, sa mor likgiltigt. Men hon såg lite undersamt på Betty.
- Har du döpt den siste än?
- Aldrig i livet, Gud är inte sån! sa Betty hemlighetsfullt. Han är något helt annat, man kan inte förklara, du vet nog. (…)
- Det låg en tia i ett av mina brev, sa Betty. (…) Mor blev röd i ansiktet. –
- Kära barn, det har jag fått, men det är mer än en månad sen, kanske två. Har du sänt flera? Jag hade så rörigt då, med flyttning, så det blev inte av att svara. Tack ska du ha och var inte ledsen. Jag har inte velat svara för vi har inte haft nån adress, haft möblerna inhyrda och jag har jobbat på en krog med disk och far lite här och där. Vi har bott på var sitt håll.
- Skulle önska jag också kunde ge mej av och diska på en krog, sa Betty.
- Bevare dej barn, har du glömt hur det är ute i världen, vilket helvete rent ut sagt! Och massor av arbetslösa och människor utan husrum. Arbetsgivarna drar åt svältremmen. De glömmer inte storstrejken fast det är tre år sen. Det säjer alla talare på arbetarmötena. Nej, Betty hade inte glömt. Men ändå! De hade arbetarmöten, de kunde komma samman och tala med varandra om dagens frågor, inte om gamla seder och hemvävt och ärvt och yttre fasad för att verka gedigna och hemmansägare och självständiga.
- Jag vill hellre svälta i stan än här! sa Betty
- Ja, men flyttandet! Vi kunde ju inte flytta om vi hade ungar. Då fick en stanna i eländet och ta emot vad de behagade ge en. Tänk inte på sånt Betty! Du har ju klarat dej hittills. Jag har kaffe och en tårta mä mej, lite mat också om du är utan, det står nere i vagnen. Mor var sig lik, alltid sig lik, mor var den Gud Betty ibland trodde på. Tårarna rann åter.
- Du är slut i nerverna Betty, du måste vila. Jag stannar en vecka så du får vila, får gå och hälsa på nere vid gården eller om du fått andra vänner. Du måste ha lite ombyte. Det blir bättre bar vi flyttat hit i närheten. Mor var Gud. Och Tallbo var jordens mittpunkt!
Avsniter från Moa Martinsons ”Hemligheten” , 1959
No comments:
Post a Comment